Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iig
svart i salongen, en syn som alltid gläder en
teaterdirektörs hjärta och äfven en skådespelares. Det var
till största delen en ungdomlig och entusiastisk
publik, som denna afton lyssnade till den stolta, om
också kanske naivt hopkomna hjältesagan, och
jublet rungade hela kvällen i den stora salongen. Den
aftonen och flere andra en längre tid framåt drog
den lätta operetten det kortaste strået. Det
fosterländska skådespelet hade för en tid i grund slagit
herrar Offenbach, Suppé och konsorter.
Af den stora personal, som uppträdde i Gustaf
Vasa, återstår nu efter några och trettio år endast
några få. Döden har äfven här gjort en rik skörd.
Af de kvarlefvande vill jag nämna Olga Björkegren,
numera fru Fåhraeus, fröken Hilda Klefberg, fru
Littmark och hr August Palme, samt slutligen
Gustaf Vasa själf, den som här nedskrifver dessa
minnesrader från en förgången tid.
Men vi vilja återgå till den betydelsefulla
aftonen och dess många missöden och äfventyr.
Det första som hände var med den välsignade
hästen, Stjernströms och Svenssons snillrika skapelse,
som Fredrik Deland skulle köra. Hästens ben
rördes med snören, hvilka körsvennen skulle jämte
tömmarna hålla i handen, hvilket naturligtvis icke
föll sig lätt. Deland ryckte i sina tåtar och — svor.
Hästen spärrade ut med benen och slutligen vek
den sig på midten och därpå gjorde den en ny
kraftansträngning, stegrade sig och hängde sig
slutligen upp med frambenen i en snöig gran. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
