Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
att några år lia varit anställd vid Oskar
Anderssons sällskap, vann Gustaf Sandström engagement
vid operan, där han snart framstod som en af dess
bästa talanger. Sålunda utförde han med
anmärkningsvärd framgång Vilhelm Tell, Carl den femte
i »Hernani», Luna i »Trubaduren», Nelusko i
»Afrikanskan» och en hel mängd andra roller i den
seriösa operan. Hans undersköna bariton, som ägde
på en gång orgelns mäktiga kraft och violoncellens
smältande välljud, hänförde publiken och vann alla
musikälskares beundran.
Men trots framgångarne tilltog sångarens
hy-pokondri år från år. Intet kunde förströ honom,
och inom kamratkretsen skyddes han till följd af
sina skarpa sarkasmer och sin hvassa tunga. Han
föreföll bitter, cynisk, människofientlig, med få ord
elak, och därför undvek man honom helst.
Det var en afton på eftersommaren 1879.
Sommarferierna voro nj¾s slutade och spelterminen åter
börjad. Som vanligt gaf man gamla saker, innan
man hunnit få något nytt färdigt. Denna afton
uppfördes på operan »Traviata» af Verdi, i hvilken
Sandström spelade den gamle faderns roll. Dyster
som alltid inträdde sångaren i sin klädloge och
satte att grimera sig, medan, hans mångåriga
biträde gubben Holmström iförde honom hans
praktfulla dräkt. Sandström sjöng denna afton härligare
än någonsin, och han inlade i tonerna all lifvets
smärta och sorg", det lät som en klagan, som en
bön; det var himmelska toner som lockade tårar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
