Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I2Ö
lifvets kraf och tvingar henne att söka ljuset och
lyckan bakom det okändas ,förlåt.
Sandströms begrafning försiggick »i tysthet»
på Nya kyrkogården, under tillopp af en stor
folksamling. Sedan prästen enligt lag vigt stoftet vid
jorden, framträdde brodern, Israel Sandström, till
grafvens rand och höll en gripande afskedshälsning,
afslutande den med orden: -»Dömen icke så värden
I icke dömde, ty Gud är kärleken, som vet och
förlåter allt!»
Intet öga var torrt och kransar i mängd och
hvita rosor täckte den lefnadströtte sångarens
grafkulle.
Men en, som icke tog lifvet dystert och tungt
utan var en af de gladaste och muntraste, det var
operans primo amoroso tenorsångaren Oskar
Arnoldson. Älskvärd och spirituell lät han skämtet
spela och i de vackra bruna ögonen lekte ständigt
tjufpojken. Liksom den dystre Sandström hade han
studerat, för att sedan ägna sig åt statens tjänst,
men sånggudinnorna lockade förföriskt och snart
finna vi honom på de bräckliga tiljorna, först vid
en mindre teater och sedan vid k. operan, hvars
förnämsta prydnad inom tenorfacket han var hela
1860- och 70-talet. Lika hänförande i den stora
operan som i den komiska, god sångare och
skådespelare, vann han publiken med storm. Det hände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
