Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ner till Morfars, tvärs öfver gatan. En enda kvinnlig vän hade
hon, som bodde i Stockholm, – jag har glömt hennes namn -
och en enda gång besökte denna oss på Högbo. Huru glada vi
voro åt "Mammas vän!" Hon var mycket musikalisk och spelade
så vackert och sjöng.
När kusinerna vuxit upp, bröderna kommit hem och jag kommit
åter från Stockholmsvistelsen, inbjöds ibland ungdom från
Gefle, huru förvånade de voro, att något så idealiskt fanns till
som Högbo. Afskiljdheten hade varit stor.
Jag minns 1858, då koleran brutit ut i Högbobyarne. Pappa
och Mamma redo om’kring till de sjuka, Mamma red en liten finlemmad
brun häst, Pappa "Stora Svarten", en glänsande svart
häst, som ibland fick "koller." Midt för gamla kontorsbyggnaden
utanför grindarne till Stora Herrgården stupade Mammas häst
omkull. Hästen låg på rygg och· vickade, med benen rätt upp,
till vänster och höger för att komma upp, Mamma låg stilla bredvid
och höll med sin lilla hand om hästens framben för att hindra
honom att komma öfver sig. Pappas häst var svår att komma af,
men blef bunden vid staketet, och Pappa log sedan åt sin lilla
bästa "stålfjäder", som han kallade Mamma, därför att hon kunde
tro, att hennes lilla handgrepp om hästens ben kunde hindra honom
att gå öfver henne. Jag lekte ett stycke därifrån inne på
gården.
"Svarten" var inköpt af en högre militär i Stockholm, ingen
kunde rida honom mer än Pappa. Då Pappa en gång var bortrest
och en föga sympatisk inspektor skulle rida honom, sprang
han ut i Öjaren med sin ryttare, så att vattnet stod denne till
halsen - till förnöjelse för alla, ty den inspektoren var hatad
af folket.
Kanske kunde du på tal om hans ordförandeskap som stadsfullmäktig
i GefIe hafva omnämt, huru han fick sina blå ansiktsmärken.
Han nitälskade mycket för skytteväsendet, skarpskyttar
tror jag de kallades, och var alltid med om deras öfningar. En
dag sade han åt den militär, som ledde exercisen vid skjutöfningarne:
"Manskapet stål’ föl’ nära hvarandra, de nå hvarandra med
de lösa krutskotten. " Öfvermodigt svarade officeren: "det är bara
handelskrabbor, som äro rädda, som tycka så." Pappa vidhöll, att
det val’ för nära, men svarade: "törs Ni skjuta, nog törs jag stå."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
