Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra afd. Landet - 1. Gotlands läge och naturliga beskaffenhet samt hufvudnäringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fårön kring den ej obetydliga sandkullen «Olle Hau» och utgöra
sydliga ändpunkten af den stora sandmassa, som under hafvet
sträcker sig norr ut och har sin nordliga ändpunkt i Gotska Sandön.
Från stranden af Irvik i Hangvar på vestra kusten upp mot den
förra Elinghems myr är en mägtig sandmassa med tunna inbäddade
lerlager, hvilka, med de deri inneslutna skal af Östersjömusslor jemte
de högt upp i landet förekommande «Aurburgarne» (klapperstensvallar),
på det tydligaste ådagalägga, att Gotland, liksom det svenska
fastlandet, småningom höjts öfver vattenytan. Här och der betäckas
jordaflagringarne af spridda block af s. k. rullstenar, hörande till
bergarter, som eljest äro främmande för Gotland. Att tider funnits
då Gotland — liksom ännu Grönland — varit täckt af glacier-is eller
landis, som legat tätt på ytan och gifvit form åt densamma, det
intyga de stundom slipade, stundom refflade bergshällar, som flerastädes
förekomma på ön.
Det är troligt att Gotland samt alla dithörande holmar och öar
hvila på gneis- och granitgrund samt att första aflagringen derpå är
sandsten. En ej obetydlig sträcka af södra udden består af sandsten,
men allt det öfriga landet samt Fårön, Karlsöarne och de öfriga
holmarne af kalksten, dels utan dels med mer eller mindre djup
jordskorpa deröfver. Den vanliga färgen på kalkstenen är ljusgrå,
somligstädes hvitaktig och blågrå samt annorstädes blandad med
mörkröda kalkspatskorn. Den tätaste kalkstenen saknar petrifikater
(försteningar, aftryck i sten af urverldens växt- och djurarter), som eljest
talrikt förekomma i kalklagren.
Att Gotland icke genom en häftig naturrevolution uppskjutit,
utan småningom, långsamt och regelbundet höjt sig upp ur hafvets
våta bädd, synes deraf, att de gotländska jordhvarfven ligga vågräta,
stundom lindrigt vågformiga, hvaremot sedimentära formationer
vanligen förete mer eller mindre lutande, stundom lodräta, lager — en
följd af vulkaniska uppsprängningar. Gotlands alla fasta jordlager
tillhöra den yngre eller öfra siluriska formationen [1], men äro till sin
bildning icke samtidiga. De ligga vågrätt öfver hvarandra, lindrigt
lutande åt söder, hvilket är synbarast å Stora Karlsö. Genom denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
