132 (Gotlands land och folk)

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sednare afd. Folket - 8. Uppkomsten af Skrå- och andra Borgareföreningar. — Valdemar Atterdag på Gotland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

132 Handelsförbund och Skråförfattningar uppstå.

chevaleriets bruk med de andliga ordensreglorna, och hvilkas medlemmar
voro munkar i hjelmar och harnesk. Sedan utbredde denna böjelse
sig till borgareståndet och blef den mäktiga häfstång, som lyfte detta
stånd till jemnhöjd med adeln, krossade feodalväldet och räddade
folkfriheten, åtminstone städernas och borgareståndets. Det var uti
norra Italien, i Lombardiet, det land, hvarest med de från södra
Sverige, Danmark och Gotland utgångne Longobarderne fornnordisk
kraft, dristighet och frihetskärlek bosatt sig, denna stolta borgareanda
kallades till lif och förenade norra Italiens städer till ett fast
förbund, som gaf dem kraft att kunna uthärda uti den kamp på lif
och död, de för sin frihet och sjelfständighet måste föra med de s.
k. romerska kejsarne, Tysklands konungar. Från Italien fortplantade
den sig till Tyskland och Nederländerna samt slöt dess många
betydliga handelsstäder tillsammans uti åtskilliga förbund, af hvilka
Hanseförbundet och Rhenska förbundet äro de märkligaste. Från
Tyskland fick Skandinavien sina borgerliga institutioner, hvilka
derföre i allmänhet hade en tysk anstrykning, men ingenstädes i
Skandinavien var denna tyska borgareanda äldre och starkare än i Visby,
som först af alla Skandinaviens städer mottagit den och hvarest
Tyskarne voro jemnrådande och likberättigade med de infödda. Det
var köpmän, som stiftat de mäktiga borgareföreningarne, hvilka
sammanslöto städer i olika länder till ett gemensamt helt — handeln är
kosmopolitisk, den förbinder vidt skilda folk och länder; men smaken
för ordnar och strängt slutna föreningar hade äfven vunnit insteg
bland handtverkarne och vid den tid, der vår historia nu befinner sig,
eller sednare hälften af 14:e seklet, hunnit utbilda och stadga sig; dock
voro deras föreningar strängare, mera trångbröstade, mindre frisinnade
än köpmännens. Hvarje handtverk bildade en korporation, ett skrå,
med sina lagar och sina embetsmän. Skråförfattningen påtryckte
handtverksborgarne sin prägel och denna har bibehållit sig in till en
från vår föga aflägsen tid. I likhet med riddareordnarne hade
skråens eller handtverksordnarnes medlemmar sina hemliga
igenkänningsord, «gruss» [1] (helsning) och tecken samt bildade flera grader. Den

[1] Så lyder (enligt «Natur- Kunst- Berg-Gewerck- und
Handlungs-Lexicon» af rektorn vid S:t Johannis-skolan i Hamburg, Joh. Hübner, 2:dra uppl.,
Leipzig, 1746) den gamla tyska «Berg-Gruss» eller bergsmanshelsningen: «Gott
grüsse euch alle mit einander, Berg-Meister, Geschworne, Steiger, Schlägel-Gesell,
wie wir hier versammlet seyn. Mit Gunst bin ich aufgestanden, mit Gunst will
ich mich niedersetzen; grüssete ich das Gelag nicht, so ware ich kein ehrlicher Bergmann» (Gud helse eder alla, den ene med den andra, bergmästare,
gesworne, stigare, slägelgesäll, såsom vi här församlade äro! Med gunst har jag
stått upp, med gunst vill jag åter nedsätta mig; helsade jag icke laget, så vore
jag ingen ärlig bergsman). Den kortare «grussen» lyder så: «Gott ehre das
Gelag, heut morgen und den ganzen Tag, ist es nicht gross, so ist’s doch nicht
an Ehren bloss» (Gud hedre laget, i dag på morgonen och hela dagen, är det ej
stort, så är det dock icke utan ära). Helsningen, som sändes med en resande
gesäll var denna: «Grüsse mir Meister und Gesellen, so weit das Handwerk
redlich ist, ist’s aber nicht redlich, so nimm Geld und Geldes werth, und hilf’s
redlich machen» (Helsa från mig till mästare och gesäller, så långt som handtverket
är redligt; men är det icke redligt, så tag penningar och penningars värde och
hjelp till att göra det redligt).

Ännu äro icke dessa gamla tyska formler alldeles försvunna bland
handtverksklassen. Ett och annat yrke har ännu sin «gruss» i behåll och sina tyska
igenkänningsord, såsom «Huj Hutmacher!» Ho Logärber!» m. fl., hvilka fordom
voro ej blott igenkänningsord inom skrået, utan ock dess fältrop när det stod under
vapen, ty hvarje handtverkare, som var i den åldern att han kunde bära vapen,
var äfven krigare, och var det hans skyldighet att på åldermannens kallelse
infinna sig väpnad till skråets och dess intressens försvar. Härifrån den krigiska
anda som besjälade borgerskapet, särdeles handtverksklassen, under sednare
århundradena af medeltiden och de första af den nyare, härifrån ock de
tumultuariska uppträden, som så ofta egde rum under samma århundraden i de stora
handels- och fabriksstäderna i Tyskland och Nederländerna, samt handtverkarnes
öfvermod och åldermännens stora inflytande på stadens angelägenheter.
Åldermannen representerade skrået. Att förnärma honom var att gå skråets ära för
när och det var vådligt att förolämpa en person, som ögonblickligen kunde till
sitt skydd sammankalla en hop oförvägna väpnade män, beredde att våga allt för
sin korporations heder och intressen. Medvetandet att ega ett sådant skydd gaf
åt handtverksklassen en framfusighet och djerfhet, som ej sällan förenades med
råhet, hvilket ansågs för karlavulenhet och tapperhet.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 05:12:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/gotlands/0140.html

		Gotlands land och folk / 132 (1871) Author: Alfred Theodor Snöbohm Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|