Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sednare afd. Folket - 10. Den politiska ställningen i Norden i slutet af 1300-talet — «Vetalie-brödernas» uppkomst och bedrifter. — Landets befriande från dem af Tyska Orden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Albrekts konungamakt inskränkes. Bo Jonsson Grip. 165
slägtingar, så utarma landet och förtrycka allmogen, att redan 1371 det
var allvarsamt i fråga att afsätta honom. Konung Håkan,
begagnande sig af det för honom gynnande tillfället att kunna befria sin
fångne fader och möjligen återvinna Sverige, inbröt från Norge med
en norsk här för att hjelpa allmogen fördrifva Albrekt och
framträngde ända till Stockholm. Albrekts krona vacklade och det
fattades föga att han förlorat den; för att få bibehålla den måste han
ödmjuka sig och afstå från nästan alla kungliga rättigheter. Vid ett
sammanträde i gråmunkeklostret Larsmessodagen 1371 måste Albrekt
vidgå att hans dittills förda regering varit eländig samt lofva
bättring. I erkebiskopens, biskoparnes och tolf verldsliga rådsherrars
händer måste han öfverlemna rikets alla slott och fästen, i styrelsen fick
han ej i något mål afvika från rådets vilja och beslut, utan egde
ställa sig desamma till noggrann efterrättelse, ej heller fick han
tillsätta nya medlemmar i rådet i de afgångnas ställe, utan detta
tillkom rådsherrarne sjelfva.
På sådant sätt och med uppoffrande af de kungliga
prerogativerna räddade Albrekt för den gången sin krona och Håkan måste
åter draga tillbaka till Norge; allt hvad han vann var att för 12,000
mark få lösa sin af Sveriges store hatade fader ur fängelset och åt
honom under hans återstående lifstid (den blef endast tre år) förvärfva
inkomsterna af Vestergötland. Albrekt fortfor att vara konung —
till namnet, men makten låg i adelns händer. Svenska adeln har
aldrig varit mäktigare än den då var och Albrekts makt som svensk
konung var ungefär lika stor som den Adolf Fredrik 400 år sednare
innehade. Den verklige maktegande, den störste bland de store, den
rikaste bland de rika, var riksdrotsen Bo Jonsson Grip, som var
adelns hufvudman och innehade nära på en tredjedel af riket i gods
och förläningar, den rikaste enskilde person, som funnits i Sverige.
Så länge denne mäktige, djerfve, snikne och samvetslöse man,
aristokratiens chef och rikets högste embetsmän, lefde, vågade Albrekt ej
försöka slitas om makten med de store; men Bo Jonsson dog 1386
och nu tyckte Albrekt sig kunna våga att åter sjelf taga sig en
konungs makt. Härigenom uppkom ånyo oenighet mellan honom och
de mäktige länsherrarne och prelaterne, hvilka trädde i
underhandling med Margareta. Den unge danske och norske konungen Olof
Håkansson afled 1387 i Falsterbo, femton år gammal, och hans moder,
som hittills styrt dessa riken i hans namn såsom regentinna, blef nu
sjelf såsom hans arftagare regerande drottning öfver Danmark och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
