Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sednare afd. Folket - 12. Gotland under Erik 13 af Pommern. — Svenska invasionen 1448 och 1449. — Grens och danska konungens förrädiska beteende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då konungen ej aktade på de uppmaningar och inbjudningar
att återvända till sina riken, som riksråden i Sverige och Danmark
tillsände honom, antogo Danskarne den 28 Oktober 1438 hans
systerson hertig Kristofer af Bäjern först till riksföreståndare och,
sedan de den 23 Juni 1439 uppsagt Erik trohet och lydnad, till
konung. Hade Erik varit, hvad han ingalunda var, en rask och
beslutsam herre, som förstått att begagna sig af tillfället, så kunde
han lätt försäkrat sig om Sverige och Norge, ty allmogen i båda
dessa länder voro föga belåtna med föreningen med Danmark och
en ej ringa part af adeln delade allmogens åsigt. Men i stället att
förlika sig med Svenskarne började han krig med dem. Han
utnämnde Nils Stensson till riksmarsk i Karl Knutssons ställe och gaf
honom befäl öfver en expedition, som han utrustade från Gotland.
Denna expedition var visserligen föga betydlig, ty den bestod endast
af 200 tyska knektar, men Norrmännen hade blifvit uppmanade att
från andra sidan infalla i Sverige, och planen var att, medan Carl
var sysselsatt med dem, skulle Nils Stensson med sin hop, hvilken
man beräknade skulle blifva mycket förstärkt i Sverige, angripa Carl
i ryggen. Planen strandade dock. Norrmännen inbröto visserligen
i Vestergötland med 600 hofmän (ryttare) och en stor mängd
allmoge, men blefvo der slagne af Karls halfbror, den tappre
fälthöfdingen Thure Stensson Bjelke, och Nils Stensson, som med sin hop,
och medförande «Dannebrogen» eller danska riksbanéret, dragit öfver
till Sverige sommaren 1439 samt börjat plundra och röfva i
Östergötland, måste med sin Dannebrog hastigt fly undan tillbaka till
Gotland, när en svensk styrka under Berman drog emot honom. När
detta anslag således helt och hållet misslyckades, började Erik på
annat sätt lägga å daga sin hätskhet mot Sverige. Han utrustade
kapare, som uppbringade de svenska handelsfartyg, hvilka de i sjön
påträffade. När Erik sålunda med härsköld angrep Sverige, var han
ännu svensk konung. Att föra afvog sköld mot sitt fädernesland,
för sådant brott och förräderi stadgar lagen förlust af lif, ära och
gods. Hvad straff förtjenar väl då en kung, som med vapenmakt
angriper sitt eget land och folk? Om någonsin en konungs
afsättning varit laglig och fullt berättigad, så var det väl den Sveriges
ständer vidtogo med Erik Mikaelitiden 1439.
Kristofer af Bäjern, som nu fikade efter den lediga svenska
kronan, brukade samma politik, som efterföljande unionskonungar
troget följde: att stryka Svenskarne om munnen med fagra löften,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
