Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sednare afd. Folket - 14. Ivar Axelsson Tott länsherre och sjelfrådande öfver Gotland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Slaget på Brunkeberg 1471. 207
Totts fru, blef fånge; huru länge vet man ej. Förmodligen hafva
väl de ridderlige herrarne ej velat hålla en ädel, högboren dam i
fångenskap, utan lösgifvit henne. Karl Knutsson slutade sitt
oroliga vexlingsrika lif den 15 Maj 1470. Ivar Tott gjorde sig
räkning på att, enligt träffad öfverenskommelse, blifva utsedd till
riksföreståndare, kanske syftade hans högt flygande ärelystnad äfven
efter kungakronan. Äfven den stolte och ärelystne Erik Karlsson
Vase eftersträfvade samma höga embete, men ingen af dem erhöll
det. Allmogens varma kärlek för den aflidne konungens systerson,
den ädle Sten Sture, som i själ och hjerta var en folkets man,
upphöjde honom dertill på riksdagen i Arboga den 1 Maj 1471, men
Kristian 1, som ej ännu öfvergifvit sin kärlek till svenska kronan,
rustade sig att med vapenmakt rycka henne till sig. Han gjorde
betydliga utrustningar, men som han ej ville låta sin plan blifva
bekant, så föregafs det att rustningarne afsågo Gotlands återtagande,
ty denna ö var nu i sjelfva verket skild från Danmark och utgjorde
en särskild liten stat, hvars furste Ivar var. Uti Augusti månad
1471 drog konung Kristian med en flotta af 70 skepp och en stor
här till Stockholm. Denna här utgjordes, utom af de danska
krigarne, af tyska legoknektar samt utaf blomman af Danmarks tappra
adel och ridderskap. I Sverige samlades hans många anhängare för
att stöta till hans här. När flottan hunnit till Stockholm och laggt
sig utanför djurgården, börjades underhandlingar och dessa utdrogos
i sju veckor utan att föra till något resultat. Då märkte konungen
att man ville förhala tiden och uppehålla honom tills vintern skulle
öfverraska honom. Hastigt landsatte han sina troppar, men Sturarne
hade under tiden hunnit samla bönder och bergsmän till försvar.
Den 11 Oktober stod det evigt minnesvärda slaget på Brunkeberg,
ett af de största och blodigaste, som förefallit inom Sverige.
Svenskar stridde der på båda sidorna och segren blef länge oafgjord,
men slutligen måste riddarnes, knektarnes och soldenärernas
tapperhet duka under för bondens för fosterlandet allt offrande mod, och
danska hären blef i grund slagen. Sveriges frihet och sjelfständighet
voro betryggade och Sturens makt befästad. Lätt hade Sten Sture
kunnat blifva konung, men den döende Karl Knutsson, hans morbror,
förutseende att systersonen skulle blifva vald att öfvertaga riksstyrelsen,
hade rådt honom att vara klokare än Karl sjelf varit och aldrig
eftersträfva konunganamn, «ty», sade han, «den ärelystnaden har
bräckt min lycka och kostat mitt lif». Sture blef derför aldrig konung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
