Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sednare afd. Folket - 14. Ivar Axelsson Tott länsherre och sjelfrådande öfver Gotland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
208 Ivar Axelssons försök att af Gotland bilda en särskild stat.
Kristian vågade ej heller, under de nio och ett halft år han ännu
lefde, söka tillrycka sig Sveriges krona. Den enda gång han skulle
visa sig som hjelte, var uti Brunkebergsslaget och der hade han den
oturen att blifva slagen af sin fordna smådräng (page) Sten Sture,
som med svenska bönder piskade upp hans adliga herrar och
knektar samt slog ut fyra af de kungliga framtänderna. Kristian aktade
sig att vidare försöka en så vådlig lek.
Ivar Tott tyckes, sedan han sett sig besviken i sin
förhoppning att blifva Sveriges riksföreståndare, svalnat uti sin kärlek för
Sverige och åter närmat sig till Danmark; men i verkligheten icke
ärnat ställa sig och sitt örike under hvarken Sveriges eller Danmarks
öfverhöghet, utan bilda en särskild stat, i hvilken Gotland skulle
utgöra kärnan och som genom besittningar på fastlandet skulle utvidgas
så, att den kunde gifva öfvervigten åt hvilketdera riket, som
tillvunnit sig dess herrskares gunst. Denna plan, som väl kunde lyckas
till en tid, kunde dock svårligen bära sig i längden, helst som Ivar
icke uppriktigt tyckes slutit sig till hvarken Sten Sture i Sverige
eller Kristian i Danmark, utan ställt sig ömsom väl med båda, men
ej menat ärligt med någondera. Detta gaf åt hans politik en
vinglighet och åt hans ställning en osäkerhet, som nödvändigt måste
föra till hans undergång och slutligen ock gjorde det, när Sveriges
och Danmarks regenter kommo i godt förhållande till hvarandra.
Häruti finna vi förklaringsgrunden till Ivars besynnerliga
förhållande efter 1471, då han ömsom höll med Sverige och Danmark,
hvilket stämplar honom såsom slingrig och opålitlig. Emellertid
gick det bra till en början. Hans gamla fiendskap med Kristian
gjorde att han ej ville bryta med Sturen och denne ville också
ogerna få de mäktiga Tottarne till fiender. För att bibehålla deras
vänskap gaf Sturen dem betydliga förläningar. Ivar fick Kalmar och
Stegeborg, hans bror Erik Åbo, Viborg, Raseborg och Tavastehus.
Efter hand skaffade sig Ivar äfven flera gods och förläningar i Sverige,
der, näst Bo Jonsson Grip, ingen enskild person haft större
besittningar än Ivar Tott. Utom Kalmar och Stegeborg med deras
tillhörande län, egde han i Östergötland Vadstena och Söderköping med
flera härader och kungsgårdar, uti Upland Enköping med flera härader
och kungsgårdar samt i Norrland Gestrikland och Ångermanland.
Det mesta häraf hade han förmodligen erhållit under sin svärfaders
konung Karl Knutssons tid, men sedan på 1480-talet erhöll han,
efter sina bröder, Erik och Lauritz, nästan hela Finland samt 1482
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
