Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg till sednare afdelningen - Lynne, sägner, seder och lekar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
320 Gotländska folksägner.
elden brinna i rummet der barnet är. Så länge barnet lindas, slås,
efter lindningen, korstecknet öfver barnets bröst och panna, så framt
det är en gammal, from och förståndig farmor eller mormor som
lindar det, och i vaggan, till och med i barnets linda, lägges en
sax, fästes en synål eller annat stål för att skydda barnet för allt
ondt. När de små under jorden lyckas tillbyta sig ett
menniskobarn, lemna de ett af sina qvar i stället. En sådan «skifting»
(bortbyting) igenkännes derpå att han är ful, skorfvig och vantreflig samt
olik andra barn. För att bli af med honom och återfå sitt rätta
barn bör man (så har åtminstone tron fordom varit) elda bakugnen
och derpå lägga skiftingen på ugnsskuran, låtsande som om man ville
skjutsa in honom i ugnen. Då — ty moderskärleken besegrar allt —
infinner sig en liten ful, surögd qvinna med det bortröfvade barnet
och lemnar det samt rycker till sig «skiftingen», under utrop: «här
har du ditt barn, tag hit mitt, du skall ej få bränna upp det!» De
små hafva således menskliga känslor.
Nu för tiden afhöras ej sådana barnabyten; fordom lära de ej
varit så sällsynta (efter allmogens föreställning), liksom ock de små
den tiden stundom sökte hjelp hos menniskor när de voro i nöd.
För att kunna bättre framställa de åsigter, som i hänsvunna tider
funnits hos Gotlands allmoge om dessa små (på en gång öfver- och
underjordiska väsen, som tros i mycket efterlikna menniskorna) och
hvilka åsigter ännu icke äro helt och hållet utdöda, vilja vi här
anföra några sägner, och som de förr anförda voro från norra
Gotland, taga vi dessa från södra delen af ön.
Vid Ronnarve i Öja hade en gosse, som hette Hans och var
sju år gammal, oförmodadt försvunnit utan att kunna återfås. I sju
år var gossen borta. Då hände sig att en qvinna en sommarnatt
såg de små under jorden dansa på en äng och bland dem tyckte
hon sig igenkänna gossen. Hon utropade då: «Se! der är
Ronnare-Hansen!» I ögonblicket försvunno de öfrige och lille Hans stod
ensam qvar och blef hemförd till sina föräldrar. Han Lade icke vuxit
under de sju år han varit borta, utan var lika liten som då han
försvann. Han trifdes sedan icke, utan sjuknade och dog snart.
Bönderna i Hoburgs och Gröttlinge tingslag föda en stor mängd
får, men hafva till det mesta ondt om skog, hvarföre de mot ull
och får tillbyta sig skogsprodukter från orter längre åt norr; de
bönder, som bruka handla med hvarandra, kallas hvarandras
handelsbönder samt äro gästvänner när de besöka hvarandras hus. Till en
♦
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
