- Project Runeberg -  Gotlands land och folk /
326

(1871) [MARC] Author: Alfred Theodor Snöbohm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg till sednare afdelningen - Lynne, sägner, seder och lekar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

326

Gotländska folksägner.

Att få se sitt eget Rå antyder, såsom nämdt är, ens egen död,
men att se «Fajg-ljaus» antyder en annans död. «Fajg» betyder ej
blott feg, rädd, utan ock att man är nära döden. Fajgljaus är ett
lyse, som man tror sig se brinna nattetid utanför ett hus, och sådan
syn betecknar att någon i det huset snart skall dö. Ser man åter
en icke af menniskor upptänd blå låga ute på marken, då utmärker
sådant att skatter, «drakegods», finns derunder i jorden. När en
skatt sju år legat i jorden, får den elake makt öfver den och tar
hand om den; den kallas då drakegods. Han har stundom godset
uppe för att feja och rena det. Får någon då sigte derpå, så
förvandlar han synen för denne, så att han tycker sig se helt annat.
Man bör då tigande kasta någon ting ibland det som visar sig, så
får man behålla skatten, gör man icke det, så flyttar draken skatten,
hvilket han dessutom ofta gör, för att hindra menniskor att träffa
på densamma, liksom han ock söker antingen att skrämma
skattgräfvarne eller narra dem att under gräfningen skratta och tala, ty lyckas
detta honom, så kunna de ej den gången komma åt skatten. Skatter
och rikedomar äro således, som det tyckes, menniskor och hin lika
snåla efter och söka frånröfva hvarandra. Se här en folksägen, som
är temligen allmänt utbredd på Gotland, om ett märkligt försök att
upptaga en stor skatt.

I de gamla goda tiderna, då Gotland egde öfverflöd på guld,
hade en herre eller rik man i Gulddrupe en guldvagn, den han, när
fienden kom i landet, gömde i en «brya» (vattenhåla). Egaren till
vagnen (guldvagnen skall sannolikt beteckna en vagn lastad med
dyrbar lösegendom) dog utan att åter hafva upptagit den, hans samtida
dogo äfven, och vagnen fortfor att stanna der han var, men ryktet
och sägnen om «guldvagnen i Gulddrupe», hvilken skulle vara gömd i
bryan, fortgick i lång tid från slägte till slägte. Visserligen gjordes
flera försök att få upp den dyrbara vagnen, men alla förgäfves, ty
der fanns ej ett par ök, vare sig hästar eller oxar, som mäktade
draga upp den, och lokalen har väl ej medgifvit att på en gång
använda flera par. Då fick egaren af vagnen (d. v. s. den som de
jure, i följd antingen af slägtskap eller ock såsom egare till grunden,
ansågs för rätter egare, ty de facto var hin håle egare, emedan
vagnen var drakegods) det rådet af någon, som var klok på sådant, att
förskaffa sig två snöhvita tjurkalfvar, på hvilka ej finge synas ett
enda svart hår, samt låta uppföda dem ensamt vid oskummad mjölk
i tre år, så skulle de mäkta draga upp vagnen. Med stor möda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:12:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gotlands/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free