Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg till sednare afdelningen - Lynne, sägner, seder och lekar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gotländska folksägner. 327
lyckades slutligen egaren anskaffa tvänne sådana kalfvar och lät
uppföda dem på föreskrifvet sätt. Pigan, som vårdade och matade dem,
hade en dag af våda råkat slå ut en del af den ena kalfvens
mjölkportion och, för att få qvantiteten tillräcklig, slagit vatten i stället i
hans kärl, hvilket hon dock höll tyst med. Kalfvarne växte och
trifdes samt blefvo öfvermåttan stora och starka. När de uppnått den
bestämda åldern, förde man dem till bryan, spände dem för den i
djupet liggande vagnen samt dref på dem. Tung var han, men
kalfvarne, ansträngande sin hela styrka, lyckades få honom i gång och
redan var han på vippen att komma upp på land, då — den ene
af dragarne föll på knä, han mäktade ej hålla jemna tag med
kamraten. Man hjelpte upp honom och tvang honom ånyo att draga;
men så snart vagnen, som under tiden åter sjunkit ned, ånyo kom
upp i dagen och skulle ur bryan, föll samma tjur åter på knä, och
så gick det gång efter annan, så att man såg det vara en omöjlighet
för honom att draga med lika styrka som den andre. Man måste
spänna ifrån tjurarne och vagnen sjönk åter för alltid tillbaka i bryan.
Då bubblade och porlade det häftigt der nere i det svarta djupet
och man hörde en dof stämma ur vattnet frammumla orden:
«Vattenbälghunden fällt pa kne» (Vattenbälghunden föll på knä). Man ser
grannt hur listig den gamle draken är, ty nog var det väl han, som
fick pigan att slå ut mjölken och i stället för mjölk ge «kibben»
vatten.
Till kretsen af föreställningar, som härröra från en för-kristlig
tid, får man äfven räkna att stor vigt bör läggas vid ny och nedan,
när något vigtigt arbete skall företagas, att man vid början af en
resa bör lägga märke till de möten man får, emedan derigenom i
förväg en lycklig eller olycklig utgång antydes, samt att vissa dagar
äro «märkelsedagar», då man bör afhålla sig från vissa arbeten och
göromål, men deremot företaga andra om de skola väl lyckas; men
äfven från katolska tiden och tiggarmunkarnes resor kring landet
finnas i folktron qvarlefvor. Dit höra föreställningarne om korstecknets
makt, om somliga menniskors förmåga att genom läsning kunna bota
sjukdomar, stilla blod, hindra elden vid eldsvådor att sprida sig,
m. m. dylikt, äfvensom vördnaden för kyrkklockornas ljud. Bonden
lyfter ännu andaktsfullt på hatten när han hör kyrkklockan gå. Som
bekant är, brukade man i katolska tiden inviga och döpa klockorna.
De voro ett slags helgedomar. Af en ännu lefvande qvinna, bosatt
i samma socken som han sjelf, har författaren hört följande, ganska
egna ordstäf:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
