Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg till sednare afdelningen - Lynne, sägner, seder och lekar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
338 Plägseder vid bröllop.
detta larm hör man spelmännens evinnerliga filande på sina
instrumenter, till de danslystna flickornas stora gamman. Dem man minst
ser af är värdfolket sjelfva. Värdinnan, som för spiran öfver kök,
källare, visthus, bodar och loft, med «kokarmor» till geheimerådinna,
är så upptagen af tusentals bestyr, att hon ej har tid att underhålla
något samtal med gästerna, om det än kostade rödan guld, och är så
ifrig i sina bestyr, som om hon skulle rifva smör ur elden.
Värdfar sjelf har iklädt sig en stallmästares, icke namn, men bestyr,
heder och värdighet. Han och hans drängar och pojkar hafva en half
sqvadron hästar att taga hand och vård om. Emellanåt synes han
dock inne bland sina gäster, får sig en sup eller en gång öl i lag
med dem och går åter ut för att se efter sin stallbetjening. Både
inne och ute visar han sig vanligen utan rock eller tröja, med
sticktröjärmar. Detta betecknar hans husbondevälde, han är värd på
stället, befälhafvare i stallet, han har sitt embete att akta på. Att
mottaga, införa och bordsätta gästerna är icke hans skyldighet, utan
skaffarenas, som äfven duka och inbära rätterna; att hålla målron vid
makt, hålla ordning i laget och tillse att hvar man sker rätt, det är
«brudtbondens» pligt. «Brudtbonden» och «brudtöfverskan» eller
brudfremman äro, näst brudfolket, förnämsta personerna i laget. Oftast är
det prestfolket, som bestrider detta embete. Skaffarena, som hafva
ett ganska mödosamt åliggande och nästan aldrig få vara i stillhet,
äro antingen några slägtingar eller andra af husets goda vänner. De
böra vara unga och raska samt qvicka i vändningarna. De äro
vanligen fyra, två af hvart kön, ett gift par och ett ogift, flickan kallas
«skaffarjungfru». Till deras åliggande hör ock att första dagen vid
måltidens början skipa bänkplatserna och bordsätta gästerna, ett
besvärligt göromål, icke mindre mödosamt än fordom kungliga
stallarens och märkismannens att skipa här i fylking. Ju närmare man
sitter brudfolket, ju hederligare plats har man. Gästernas ålder,
anseende och slägtskap med brudfolket måste vid bordsättningen tagas
i betraktande och det är icke alltid så lätt att afgöra de anspråk,
gästerna hafva i detta fall. Sker misstag vid placeringen, så vållar
detta hemligt missnöje hos dem, som blifvit bordsätta lägre än de
ansett sig berättigade till, och felet tillskrifves skaffarena. Hvar och
en af gästerna håller sig undan i det längsta och låtsar som om dess
önskan vore att sparas till sist, men låter skaffarena lura sig häraf,
så kommer det nog framdeles på deras tallrik. Om nu en hvar
efter upprop och tillsägelse intoge sin tilldelta plats, så vore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
