Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg till sednare afdelningen - Lynne, sägner, seder och lekar - Puttpärken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då på inkarlarne antingen de vilja låta sina motståndare få räkna
sig hugget till godo, eller de vilja låta dem få kas, der, hvarest
bollen till slut motades, samt öfverlemna pärken åt dem och sjelfve gå
ut. På sådant sätt kunna de, som nu blifva inkarlar, hafva erhållit
kas, änskönt kashugg ej slagits.
Sista kampen om «vunnet», eller 35, kan ibland blifva långvarig
nog. Hafva inkarlarne «fullt» eller 30, så måste de, för att vinna
partiet, mottaga utkarlarnes samtliga hugg. Hafva åter utkarlarne
trettio, men ej lyckas att få godt för tvänne hugg och derigenom
uppnå deras sista point eller 35, så kunna inkarlarne vinna den ena
vunsten efter den andra och till slut blifva segrare.
Detta är pärkspelet. Författaren erinrar sig hafva hört eller
läst någonstädes (men hvar har nu fallit ur minnet) att i Holland
skall finnas eller hafva funnits ett slags bollspel, som liknar det
gotländska pärkspelet; men huruvida det verkligen så förhåller eller
förhållit sig, kan han ej för sanning uppgifva. Flickorna hvarken spela
pärk eller kasta varpa. Dessa äro lekar uteslutande för män.
Flera täflingar än de nu beskrifna förekomma visserligen på
Gotland, men som de ej äro så allmänna eller förekomma vid «våg»,
så torde vara mindre nödigt att beskrifva dem. En sådan, som kallas
att «hjula» och tyckes förefalla rätt påkostande, har författaren sett
utföras vid en våg för många år sedan af ett par raska flickor. Töserna
satte sig på marken, sedan de svept kläderna väl om sig, knäppte
händerna ihop under de uppdragna knäna, gjorde så kullerbytta
framåt, gång efter gång så länge de förmådde hålla ut, och rullade
såsom ett par nystan, först den ena och sedan den andra, hvilken
lyckades hinna ett stycke längre och alltså blef segervinnerska.[1] En
annan öfning, utförd af starka karlar, har ock varit bruklig vid våg
och är kanske ej ännu alldeles aflagd, den, som benämnes att «störta
stång». En lång och tung stång tages på axeln och hålles i
lodrät ställning, man låter den med öfra ändan falla framåt ned och
ger med detsamma den nedra ändan en häftig knyck uppåt, så att
den far upp i vädret och går öfver. Ju längre man kan vräka
stången åstad och ju tyngre denna är, desto bättre och hederligare har man
ådagalagt sin styrka och skicklighet. Ett par lekar, som fordra
både vighet och styrka samt se löjliga ut, äro: »täma (tämja) stutar»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
