Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gotska Sandön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
persvadering icke kunde få ned mera, sade en gång
liksom urskuldande sig: — Nog för ja strävar mä
mat än, men inte ä dä bra för själsförnödenheterna!
*
Men det fanns nog mat på Sandön även mellan
fårslakterna, och härlig mat. Flundror kan man aldrig
få nog av och torsken har sitt behag när den kommer
direkt ur havet i grytan. Sandöns speciella
strömmingsinläggning vore värd ett särskilt kapitel och lax
duger även till föda, påstås det. Men det gäller att
passa laxnäten, så att icke sälen tar lejonparten, ty
han är en stor läckergom. Har någon sett en säl äta
lax? Han tar laxhuvudet i munnen och river i ett
enda skickligt snitt med de knivskarpa skrävlingsklorna
av först den ena filéen och sedan den andra
för att njuta nästan som ett mänskligt matvrak. Det
påstås att han river sönder näten i vredesmod, om det
är för litet fisk i dem.
Stundom ha Sandöborna fått så mycket lax att de
ha måst låta större delen förfaras. Och det var icke
lätt att hålla den frisk förr, då källarförhållandena
voro sämre än nu och det icke fanns någon motorbåt
att frakta den till Gotland eller fastlandet med.
Men förr i världen voro alla de rätter, som kunna
tillagas av säl de mest omtyckta. Denna goût de
canaille hade sitt ursprung på Fårön och har
säkerligen varit utbredd över alla de skärgårdar i Sverige,
där säljakt bedrivits. Jag har i Grisslehamn träffat
gamla gubbar som slickade sig om de snusiga trutarna
vid minnet av deras ungdoms späckorgier. De menade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
