24
(1927)
![[MARC]](/img/marc.png){kind=small}
Author: Fredrika BremerTable of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
| Grannarna 24 (1927) Author: Fredrika BremerTable of Contents / Innehåll | << Previous | Next >> | ||
| Project Runeberg | Catalog | RSS | Forum | Recent Changes | Comments? | |||
- On this page / på denna sida - Första brevet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the
raw OCR text
from the scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns den
maskintolkade texten
från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread
at least once.
(diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs
minst en gång.
(skillnad) (historik)
24 FREDRIKA BREMER fast vid hjärtat eller vid hedern, och giv dem rikligt vad dem tillkommer. Arbetaren är sin lön värd. Men tre à fyra gånger om året, och på obestämda tider, kom över dem som yttersta domen och rannsaka alla vrår och njurar, bullra som en åska och slå ner här och där i rättan tid — det rensar huset för många veckor: 'om ej åskan vore, så finge man ingen frid för småtroll'." Detta var ma chére méres hushållslära. Sedan förde hon samtalet på björn och sade: "Ja, hon kan väl säga, min kära Fransiska, att hon fått en man, som är karl hela dagen, men 'han är också bra envis på sitt vis' och hon får väl sin dust med honom, såväl som jag haft den. Nå, nå, vi få väl se hur hon tar sig fram. Liten är hon, men jag ser att hon kan svänga sig, och det kan jag säga henne, att hur hon må svänga med sin man, så får hon aldrig fram annat än en hedersman, och därför vill jag giva henne detta enda råd: sväng sig aldrig med en osanning emot honom, vore den aldrig så liten, för att komma ur en svårighet, vore den aldrig så stor. Osanningen förer alltid i en ännu större, ty den jagar förtroendet ur huset." I Jag yttrade livligt till ma chére mére vad jag tänkte i detta avseende, och nöjda med varandra gingo vi ut i vardags förmaket, där björn satt och gäspade över sina avisor. M:lle Tuttén — som av ma chére mére kallas "adjutant Tuttén" — ställde i ordning tebordet. Ma chére mére bad mig sjunga (hon hade således alldeles glömt mitt sista mästerprov), och jag sjöng — jag kände själv att det gick bra. Ma chére mére skrattade hjärtligt åt flera små lustiga visor, och jag såg björns ögon glo helt förnöjligt åt oss över ett tidningsblad. Efter teet gjorde vi med Tuttén ma chére méres bostonparti, som var ett det muntraste jag varit med om. Ma chére mére och björn voro särdeles muntra med varandra och gjorde sig lustiga över mig, som begick dumheter i spelet. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
