- On this page / på denna sida
- Tionde brevet
- On this page / på denna sida
- Tionde brevet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRANNARNA
139
han hade tidigt förlorat sig själv. Den som vilar vid en
moders eller vid en makas bröst, den som håller en kär
syster vid sin hand, han vet icke vad det är, han kan ej
förstå den tomhet, det mörker, som i hela vida världen
har ingen, ingen som älskar honom, som håller honom
fast i kärlek, som ömt ropar: kom igen! Ingen som vill
trycka den ångrande till sitt bröst och säga: jag förlåter!
Den som så har lossnat... icke är det underligt, om han,
skeppsbruten till hjärtat, driver omkring för vind och våg
och förirras? ... Serena! icke skulle ni fördöma honom?"
"Jag? Ack, jag ville gråta över honom!"
"Gråt över honom, Serena. Han välsignar dessa tårar,
och han — är dem ej ovärdig. Bruno förirrade sig, men
han sjönk ej. Ett osynligt band höll honom uppe. Var
det ängeln, som hemligt viskade till honom om en
ljusare och bättre värld? Jag vill tro det. Visst är, att han
aldrig glömde henne. I hans skönaste minnen, i hans bästa
känslor, i djupet av hans själ stod hon i oskuldsglans...
o, Serena! Om han nu stod framför er och sade: Denna
barndomsömhet har blivit kärlek, sann, evig kärlek; dessa
minnen äro verklighet! Ni är mig kär, Serena, kär som
försoningen med min mor, som hoppet på Guds nåd;
kärare, tusen gånger kärare än livet!... Serena! Det är
Bruno, er barndomsvän, som här tillber er! (Och i
oändlig kärlek böjde Bruno sina knän inför den högt älskade.)
Det är Bruno, som begär av er sin frid, sin sällhet, sitt
liv! Serena, förskjuter ni mig?"
"O, min Gud!... Bruno!" utropade Serena i
obeskrivlig sinnesrörelse och räckte honom sin hand.
Han fattade den häftigt mellan sina och frågade med
en blick, en röst, som tycktes ha makt att våldföra
hemligheter, som vila i själens djup: "Är det förbarmande ...
är det kärlek, som räckes med denna hand ?"
1 "Det är ... icke förbarmande ... ack, stig upp!"
Röster hördes, steg nalkades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
