- On this page / på denna sida
- Elfte brevet
- On this page / på denna sida
- Elfte brevet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ELFTE BREVET.
Rosenvik den 22 augusti.
I Molnet, som länge hängt över oss, har sänkt sig
djupare. Åskväder blir det ganska visst. Gud låte det bli till
välsignelse och ej till förstörelse!
Borta var Serena, och med henne mycken glädje,
mycken trevnad borta. Ingen kände det djupare än Bruno.
Han kom som vanligt om aftnarna, men var ej lik sig
mera. Han kom, hälsade dystert, teg, gick av och an i oro,
eller satte han sig nära stället där Serena brukade sitta
och lutade huvudet i handen. Så satt han tyst långa
stunder, och endast åskviggen, som svällde högt på hans
tinning, vittnade om kampen i hans själ.
Björn fäste ofta på honom denna stilla, uppmärksamma
läkareblick, som syntes pröva den inre stridens gång och
avbida krisens stund. Jag var vänlig, ja systerligt vänlig
mot Bruno, ty jag såg att han led, att han var olycklig.
Han syntes ibland vilja yttra något; det föreföll mig,
att han ville bedja om något, eller bekänna något, som
låg honom tungt på hjärtat, men intet ord upplyste oss
därom, och alla samtal, som vi började, slutade han
genom korta svar eller genom sitt fullkomliga tigande.
Jag måste dock säga, att intet elakt lynne — denna demon,
med vilken små själar ofta tyrannisera sina närmaste —
röjde sig i Brunos sätt och väsen. Man såg, att det var en
djupare smärta, som gjorde honom döv och stum för vad
som föregick omkring honom. Vi beslöto slutligen att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
