- On this page / på denna sida
- Elfte brevet
- On this page / på denna sida
- Elfte brevet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
FREDRIKA BREMER
överlämna honom till sig själv och tillbringa våra aftnar
som vanligt då vi äro allena, björn med sitt snickarverk,
jag med att läsa högt för honom. Bruno kunde då höra
på, om han ville.
I går afton kom han och var mildare än vanligt. Han
tog björns och min hand, tryckte dem och sade: "Jag är
ingen rolig gäst för er, mina vänner, men haven fördrag
med mig!"... Han vände sig bort, lämnade oss hastigt
och satte sig till fortepianot, där han nu spelade ett
livligt och bullrande stycke.
Teet kom in. Jag tillagade det och slog i åt björn en
stor pokal — han har alltid en särskild tekopp med
ohyggliga små blå amourer, som han mycket tycker om. När
jag nu räckte honom den och han förnöjd kysste min
hand, vet jag icke hur det kom sig — men sådant
kommer sig ofta — att jag fann honom så hygglig, så god,
så förträfflig, att jag satte bort tekopp och skorpkorg och
tog om hans stora huvud och tryckte det i innerlig kärlek
till mitt bröst. Björn lade sin ena arm kring mitt liv, men
— o ve! — den andra räckte han ut efter skorpkorgen.
Jag var nu så god på honom, att jag blott ömt
skämtande förebrådde honom hans delade kärlek. Björn
svarade mig i samma ton, då en suck, djup, smärt full, nästan
liknande ett återhållet rop, lät oss båda spritta till; vi
sågo upp, och våra blickar föllo på Bruno, som blek och
med ett uttryck, som ej står att beskriva, betraktade oss.
"O min Gud, min Gud!" sade han långsamt, i det han
tryckte handen till sin panna, liksom i outsäglig smärta,
och nu runno, nej, störtade tårar från hans ögon, med den
våldsamhet, som på en gång förvånade och skakade mig.
Björn steg upp, och av en gemensam rörelse nalkades vi
Bruno. Nu hade stängslet för hans hjärta brustit; han
räckte sina armar till oss och ropade med rösten på en
gång kvävd av de våldsammaste känslor: "Min mor!...
Försonen mig med min mor!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
