- Project Runeberg -  Grannarna /
148

(1927) [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

- On this page / på denna sida - Elfte brevet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

148

FREDRIKA BREMER

I dag reste björn till Carlsfors, som vi hade
överenskommit om. Ma chére mére var osynlig, höll sig inne i
sina rum och lät genom Elsa tillsäga, att hon ej ville se
någon. Vad skall det bli utav? Bruno kommer visst hit
i afton. Ack, att vi kunde ha gladare underrättelser att
giva honom! ^

Den 28 augusti.

Jag har ej skrivit till dig på några dagar. Jag har varit
så orolig. Ingen förändring med ma chére mére sedan
jag sist skrev. Jean-Jacques, som med Brunos samtycke
är underrättad om allt, som rör honom, skickar oss bud
alla dagar. Ma chére mére vill icke se någon, förblir inlåst
i sina rum, och där inne är tyst som i graven. Elsa allena
går lik en skugga därifrån ut och åter in och besvarar
alla frågor med att skaka på huvudet.

Serena kom hit i går på eftermiddagen med sina
morföräldrar. De goda gamla kommo för att — som de sade
— "tacka för henne". Jag tackade dem för henne.
Gullgul var med och skulle även "tacka för sist", varöver vi
skämtade glatt. Men den lille token var ej trogen som
vanligt omkring sin härskarinna, utan flög orolig ut och
in genom fönstret, slutligen tog han kosan över sjön åt
Svanö till, och vi förlorade honom ur sikte. Vi väntade
att han skulle återkomma, men han kom ej. Det blev sent,
och Serena, orolig för sin lilla gunstling, begav sig själv
till Svanö för att söka locka honom tillbaka. Men hon
dröjde länge, alltför länge, vi blevo oroliga, jag mest av
alla, ty jag vet ej vilken aning sade mig, att Bruno hade
del i detta dröjsmål. Jag uthärdade ej att leva oviss
därom, men viskade ett ord till björn, lämnade honom att
sköta våra vördade gäster, sprang ned till stranden, tog
en liten båt och for för att söka upp Serena. Jag kom
till Svanö just i tid för att emottaga Serena halvdöd i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:15:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/grannarn/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free