Grannarna / 149 (1927) Author: Fredrika Bremer Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

- On this page / på denna sida - Elfte brevet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GRANNARNA

149

mina armar och för att se Bruno stå där mera lik en
saltstod än en levande människa. Utan att fråga
någonting och utan att få veta någonting förde jag Serena
hem.

Ett främmande fruntimmer till läsaren.

Det var afton då Serenas lätta Julle gled fram på
det lugna vattnet. Det var då, som från det gråa Ramm
ett öga, beväpnat med en stor kikare, riktades spänt och
spejande mot det menlösa Rosenvik. Bruno ser den lilla
jullen sätta ut från stranden, anar vem den bär, och en
outsäglig längtan, ett mäktigt begär fyller hans bröst.

Och så begav det sig, att farande fram. på det lugna
vattnet, i den sköna aftonen, mot den lilla ön, där
godhet och frid nu hade sitt hemvist, kände Bruno en storm
samlas i sin själ, och glödande känslor fara som
ljungeldar därigenom. En hemlig vrede emot något, ett
oändligt begär till något, en feber, ett kval sjuder i hans bröst.
Där äro ord, som kunna förkrossa, flammor, som kunna

saliggöra–––-lik vulkanens ande står han på stranden

av den stilla ön.

Serena stod vid eken och leende shg hon på Gullgul,
som nyss vid hennes lockande röst hade flugit från kvist
till kvist och ned på hennes hand. Men plötsligt flög den
skrämd upp och bort ifrån henne, och Brunos höga,
mörka gestalt stod framför Serena. Hon rodnade, hon
darrade, men förblev stilla och såg upp till honom med
den klara madohnablicken. Bruno såg i den och hans själ
blev lugnare; där spridde sig den onämnbara ljuvlighet,
som han aldrig erfor utom nära henne. Men denna känsla
föll nu som en ros på glöd. Mildrad en stund sög elden
i nästa ögonblick näring därav.

"Skall även ni fly mig? Vill även ni förkasta mig?’1
frågade han med de dunkelt flammande ögonen fästade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>