- Project Runeberg -  Grannarna /
156

(1927) [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

- On this page / på denna sida - Tolfte brevet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

156

FREDRIKA BREMER

ligen med stark röst, "Fransiska, låt bli den onödiga
jämmern. Bröd — behövde han ej sakna. Han kunde arbeta;
han var en man, och redan i ungdomsåren stark som ett
lejon. Hem — sökte han ej. Hans håg stod efter den vilda
världen, och den har väl givit honom nog. Men
förbannelsen — förbannelsen har mitt hjärta lyft ifrån honom.
Han rymde från förlåtelsen — men — på hans grav har
jag lagt den ned."

"Och om han ännu andades ... ?" sade jag med en
känsla, som jag ej kan beskriva — "om han ännu levde
och hade genom månget lidande försonat vad han bröt i
sik ungdom, om han hellre än all världens ära önskade
att erhålla sin mors förlåtelse, att ännu en gång trycka
henne till sitt bröst... ?"

Ma chére mére steg tillbaka styv och blek; hennes ögon
flammade fruktansvärt, och hon gjorde en förbjudande
rörelse med handen i det hon sade:

"Vore det så, Fransiska... har du hört att han lever"
— och hennes röst darrade — "vet du något om vad han
vill och söker — så säg honom: att han icke vänder om
till det land, som skulle blygas för honom, att han ej
skall bära det namn, som han vanhedrat, att han ej må
våga komma inför den mor, som han betäckt med skam.
Men säg honom, att jag tagit bort förbannelsen... halva
min förmögenhet vill jag sända honom i främmande land;
han kan skriva till mig oc^ begära vad han vill, och jag
vill sända honom vad han vill, men — på min tröskel
sätte han ej sin fot I"

Jag böjde mina knän och omfattade hennes: "Moder,
moder", utropade jag, nästan utom mig, "är det kristligt?
Är detta rätt?"

"Stig upp!" sade hon häftigt. "Intet ord mer. Ingen

kan döma mig i denna sak! Vad jag har sagt, det har jag

sagt. Jag förbjuder dig att tala mera med mig därom."

Jag steg upp. Mitt hjärta svällde av stridande känslor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:15:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/grannarn/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free