- On this page / på denna sida
- Tjugufjärde brevet
- On this page / på denna sida
- Tjugufjärde brevet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRANNARNA 263
i pgr att förströ och blidka mig, trollade björn fram
jag vet ej huru — en butelj bischoff och en korg
tsökta inlagda frukter, som han medtagit från Ramm
ill mig, ’illa tvungen därtill — som han sade -— av
Serena/
Tag var högst förtjust av den lilla trakteringen, skaf
-fade glas, och vi satte oss att dricka skålar. Vi drucko
det unga parets skål; vi drucko ma chére mére’s skål;
vi drucko varandras skål; vi drucko den lilla
osynligas skål — vi hade kommit oss i en iver med skålar.
Sedan satte vi oss i fönstret. Det var en vacker afton,
och himlen låg klar över Ramm. En stråle av den
nedgående solen sken på den mörka skogen, och jag kom
ihåg, att jag en gång förr sett det så och tänkt därvid:
’Serena P Jag såg på den förr så dystra, nu förklarade
stranden, jag såg på björn, som ej vände sitt
fullmåns-ansikte ifrån mig; det blev mig varmt om hjärtat, tårar
stego mig i ögonen och jag sade visande åt Ramm:
"Nu är där klart, björn! Nu är där lyckliga hjärtan!"
"Icke lyckligare än här!" sade björn i det han ömt
drog mig till sig och höll mig kvar på sina knän.
Solstrålen dog sakta bort; stranden sveptes i skugga, och
med en djup suck sade jag:
"Ack, vem vet dock hur länge de bli lyckliga där!
Gud vet om någonsin Bruno — denne orolige ande —
kan få frid?" mfå
En melodisk dallring for genom luften och tycktes
svara på min suck. Jag spratt till, och vi lyssnade vid
det öppnade fönstret» Orgeln på Ramm brusade, men
ej sorgligt, som förr. Toner, lika de i Händels
’Halle-.la > £*ng° ut därifrån. Jag lutade mitt huvud mot
björns. Så sutto vi länge i den varma majkvällen och
lyssnade. Och långt in på aftonen ljöd orgeln allt
skönare, allt fridfullare, tyckte jag, och jag kom ihåg de
sista orden av legenden om Näcken: "Då grät Näcken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
