Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Flämtande satt den gamle och lutade sig mot en
trädstam, och när natten bröt in, kom dödsengeln och
ställdé sig vid hans sida:
— Farväl, kära barn! farväl, Elin! — hviskade
gubben; — kom ihåg att du alltid vandrar på den
bästa vägen.
Och nu susade mäktiga vingslag uppåt mellan furorna,
och Elin var ensam, ensam i den vida verlden.
Elin grät och satte sig vid den rinnande bäcken,
som hoppade fram mellan mossa och stenar, och hur
länge hon satt, så blef det ljust uti skogen, ty månen
tittade fram mellan trädtopparna.
Då hviskade det så underligt i asparna, som stodo
vid stranden, och de blomsterklädda tufvorna rörde sig,
och det klingade liksom musik i fjerran; men den var
helt nära, fast den klingade så sakta, ty det var
elfvornas musik.
Rundt omkring lilla Elin slöto elfvorna en ring;
men alla, som inte dansade, flögo omkring från blomma
till blomma och skakade på stänglarne, så att de ringde
likt tusende små silfverklockor, och småfäglarna i träden
der omkring vaknade och började qvittra med; men
när de sågo, att det var natt, så tystnade de och gömde
åter hufvudet under vingen.
Plötsligen stannade dansen, och det lyste liksom
ett klart sken mellan tufvorna; det var elfdrottningen
med sitt följe, och hon kom för att tala med Elin.
Det var ett grannt tåg, må ni tro, så grannt, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
