Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
asplöf och vågade icke se sig om. Hans uppjagade inbillning
sade konom att det var något öfvernaturligt, och han tyckte
att hela hans varelse förvandlade sig till sten. Andedrägten
hämmades, och hans skrämsel nådde sin höjd, då han kände
en het och flåsande andedrägt tätt intill sin kind; men i
samma ögonblick såg han ett lurfvigt hufvud sträckas fram
öfver axeln, och vid åsynen deraf drogo sig Simons läppar till
ett hjertligt leende.
— Är det du, Mulle! — ropade han och slog sin arm
om halsen på en stor svart hund, som nu kom fram hel och
hållen. — Hvar har du mor?
Mulle viftade med svansen och hoppade ned från stenen.
Simon följde efter honom och skyndade emot modren, som
med ett knyte i hvardera handen sakta kom fram på
gångstigen från skogen.
— Hvar har du varit, mor? — frågade Simon och
befriade modren från hennes börda.
— Jag kommer från bruket — svarade gumman och
nickade.
— Hvarför bad du inte mig följa med?
— Hå, du spelade, när jag gick.
— Du kunde väl ha behöft hjelp. Det var ingen lätt
börda det här.
— Jag är van att släpa... Går du ner till bruket i
qväll, Simon?
— Jag tror inte det, mor.
— De ha en vacker midsommarstång der nere.
— Såå!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
