Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Trösta dig, gossen min, när det blir bättre da’r, så
lösa vi igen klockan.
Simon steg upp och började gå fram och åter på
golfvet. Slutligen stannade han framför fiolen, som han hängt
upp på väggen. Hans blickar mörknade allt mer och mer,
och hans händer knötos, som om han stod framför en fiende.
— Det är du, som är skulden till eländet — mumlade
han och slet ned fiolen från väggen, hvarpå han höjde den
öfver hufvudet, för att i ett slag krossa den mot golfvet.
Men i det samma kände han sin arm omfattas af modrens
hand, och då var all hans kraft bruten.
— I Jesu namn, tänk dig för, Simon — sade gumman
och tog fiolen ifrån honom.
Simon släppte instrumentet och stapplade åter till kistan,
der han satte sig och brast i gråt. En stund derefter gick
han ut och var borta i flera timmar. Då han åter trädde in
i stugan, var han lugn, och ett beslutsamt allvar hvilade öfver
hans drag.
Under hans frånvaro hade modren lagat i ordning
qvällsvarden, och då han kom in, gick hon emot honom och sade:
— Låt oss nu äta och vara glada på helgdagsafton.
— Tack, kära mor, jag är inte hungrig — svarade han.
Simon gick till fönstret och såg ut. Solen hade redan
sjunkit ned bakom bergsryggen och det led emot qvällen.
Sedan Simon en stund stått försjunken i tankar, höjde han
upp hufvudet. Han gick och tog ned fiolen från väggen och
lindade in den försigtigt i en duk.
Greta såg förvånad på honom, men sade ingenting.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
