Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bära sig åt. Att gå fram till brukspatronen ville han inte
gerna, men spela måste han ändå.
De af folket, som blefvo varse Simon, sågo förundrade
på honom, ty han brukade aldrig komma till deras nöjen,
och allra minst med sin fiol.
Några unga flickor bådo den gamle spelmannen om ännu
en polska, men gubben var trött och tyckte sig behöfva hvila
en stund. Han steg ned från sin upphöjda plats och gick
för att friska upp sig med en mugg öl borta vid ett af
borden, som stodo invid byggningen. Flera af ungdomen vände
nu sina blickar åt Simon och hviskade med hvarann.
— Han har fiolen med sig — sade en.
— Månne han tänker spela? — hviskade en annan.
— Om man skulle be honom — yttrade en tredje.
Men ingen ville gå fram till honom. Plötsligt kom Simon
sjelfmant fram, och med ett språng stod han uppe på fatet.
Han lade sin fiol till kinden och lät stråken löpa fram öfver
strängarne. Hvad han spelade visste ingen, men det lät som
en polska, och i yrande fart började ungdomen svänga kring,
under det att den gamle spelmannen med vidöppen mun stod
och betraktade sin medtäflare. Snart spelade Simon ingen
polska mer; de dansande bemödade sig förgäfves att hålla takt efter
musiken, och till sist stannade de alla; men Simon fortfor
att spela. Det var hans egna tankar, som nu likt lefvande
gestalter flögo ut från strängarne och talade om hans lif der
uppe vid forsen, i skogen och på berget. Alla stodo slagna
af häpnad och lyssnade med förundran till tonerna, som ljödo
än stormande och vilda, än smekande och ljufva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
