Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Galvaniska staplar. Accumulatorer. Termoelektriska staplar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
GALVANISKA STAPLAR.
En afart af Leclanchés element är Warrens element, som
fig. 66 framställer. Kolskifvan är försedd med ett hål, hvari
är insatt en propp äfven af kol med 4 å 5 cm. längd.
Blandningen af brunsten och grafit innehålles i två små säckar, som
anbringas å ömse sidor af kolskifvan och qvarhållas där medelst
hampsnören. Andarne af kolstången intränga i säckarne och
åstadkomma ledande förbindelse
mellan kolskifvan och den
depolarise-rande blandningen. Den glesa väfven,
hvaraf säckarne bildas, bör indränkas
med asfalt eller något annat ämne,
som hindrar dess krympning. Zinken
är vanligen i form af en stång.
En jämförelse mellan dessa
element och det vanliga
Leclanché-elementet af samma storlek uppgifves
ha lemnat följande resultat:
Led. element. Warrens elem
elektromotorisk kraft 1,48 1,56 volt.
inre motstånd.... 2 1,3 ohm.
Skilnaden skulle bero på det
bindemedel, som användes för
sammanhållande af den depolariserande
blandningen vid Leclanchés element.
Vid stora element af Warrens
konstruktion begagnas två eller tre
kolproppar för att försäkra den
ledande förbindelsen mellan blandningen i säckarne och kolskifvan.
Den kemiska processen vid Leclanchés element är tämligen
invecklad. Vid vattnets sönderdelning utvecklas syre, hvilket
förenas med zinken, så att zinkoxid bildas. Men denna är
blott löslig i syror eller alkalier. I detta fall upplöses den
genom den ur salmiaken (klorammonium) utvecklade
ammo-niaken. Härvid alstras klor, som förenar sig med zinken till
löslig zinkklorid, under det ammoniaken som frigöres genast
upplöser den bildade zinkoxiden. Vätet, som därjämte
utvecklas, förenar sig äfven genast med syre ur brunstenen.
Slutprodukterna blifva således: vatten, zinkklorid, ammoniumzinkat
och en syrefattig manganförening, som förblifver olöst.
Man kan tydligare fatta denna i stapeln försiggående
process genom följande schema:*)
*) Efter E. Kaufmann (Elektrotechnisches Echo, 1890, p. 285).
FIG. 66.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
