Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Dynamo-maskiner för likriktad ström - 126. Principen för de dynamo-elektriska maskinerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 DYNAMO-MASKINER MED LIKRIKTAD STRÖM.
ning och ledas sedermera genom elektromagnetens trådlindningar.
Genom den starka magnetism, som elektromagneterna erhålla,
äro de i stånd att uti induktorn framkalla mycket kraftiga
strömmar. Det erfordras likväl, att de båda induktor-rullarnc
rotera med mycket stor hastighet, 1,700, ja ända till 2,500 hvarf
i minuten. Till följd häraf upphettas induktorerna ganska mycket,
hvilket man försökt förebygga genom att låta en ström kallt
vatten cirkulera i järnkärnorna. Upphettningen härrör
visserligen till en del af friktionen, men får förnämligast tillskrifvas
foucaultska strömmar och den värmeutveckling, som uppstår
vid de hastiga förändringarna i det mjuka järnets magnetism
samt vid strömmens gång genom den fina ledningstråden.
Genom att kombinera den nu beskrifna maskinen med två
elektromagneter och en induktor-rulle, anordnade alldeles som
de redan omtalade, men med ännu större dimensioner, kan man
frambringa ofantligt kraftiga strömmar.
Wildes maskin har vid flera tillfällen funnit användande:
sålunda i Elkingtons stora galvanoplastiska anstalt i
Birmingham, i fotografiska anstalter i ändamål att erhålla ett
tillräckligt starkt elektriskt ljus för att medgifva fotografering hvilken
timme som helst på dygnet o. s. v.
126. Principen for de dynamo-elektriska
maskinerna. - Snart nog sedan man genom den af Wilde
konstruerade maskinen fått ett verksamt medel för alstrande af
kraftiga elektriska strömmar, uppträdde samtidigt två personer
med en vigtig uppfinning, hvarigenom ytterligare ett betydande
framsteg gjordes i samma riktning. Samma dag, den 14 februari
1867, meddelade nämligen två om elektricitetens tillämpningar
högt förtjänte män, Wheatstone och W. Siemens (genom C. W.
Siemens)*) Royal Society i London, att de lyckats uppfinna
maskiner, med hvilka man, utan att göra bruk af stålmagneter,
kunde inducera elektriska strömmar af högst betydande styrka
och sålunda omedelbart åstadkomma en förvandling af
mekaniskt arbete till elektricitet. Principen härför är följande:
Närmas eller aflägsnas två parallela ledningstrådar, som utgöra
delar af en galvanisk stapels slutningskedja, så förstärkes och
försvagas strömmen i stapeln, beroende på om rörelsen sker i
samma riktning, som den verkan ledarne utöfva på hvarandra
eller i motsatt riktning. Detta gäller i ännu högre grad, om
man närmar eller aflägsnar, polerna till två elektromagneter
*) W. Siemens hade dock kort förut gjort samma meddelande till
Vetenskaps-Akademien i Berlin. För öfrigt hade tanken att använda den af
maskinen alstrade strömmen vid elektromagneterna redan förut blifvit uttalad,
sålunda af Hjorth 1848, af Brett samma år och af Sinsteden 1851, men det
var först genom W. Siemens, som uppfinningen erhöll praktisk betydelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
