- Project Runeberg -  Elektriciteten och dess förnämsta tekniska tillämpningar /
299

(1893) [MARC] Author: Gustaf Robert Dahlander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Dynamo-maskiner för likriktad ström. (Fortsättning.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

UNDERSÖKNINGAR ÖFVER DEN MAGNETISKA SPRIDNINGEN. 299

vi i § 164 omtalat. Kring midten af en magnetspiral till en
Edison-Hopkinsons dynamo lindades ett hvarf af en tråd, och
dess ändar förenades med Thomsons spegelgalvanometer, gjord
balistisk. Om fältmagneternas ledning under pågående
magnet-ström hastigt kortslutes, är galvanometerns utslag ett mått på
den totala induktionen inom järnkärnan till elektromagneterna
med försummande af den remanenta magnetismen; man erhöll
sålunda utslaget 267. Borttogs hastigt kortslutningen, erhölls
utslaget 261, således i medeltal 264. För att bestämma
induktionen uti induktorn, löddes ledningstråden till galvanometern
vid två efter hvarandra följande lameller i kollektorn, hvilka
voro förenade med det hvarf af induktorn, som låg i
neutral-liniens plan. Man erhöll då utslaget 200. Af 264 kraftlinier
hafva således 64 gått förlorade, så att totala läckningen skulle
vara i detta fall 24,2 proc. - Por att bestämma förlusten vid
nedre delen lindades fyra hvarf af tråden kring
zinkbotten-plåten och gjutjärnsbädden i ett vertikalt plan genom
induktorns axel. En fjärdedel af det erhållna utslaget angaf
läckningen genom plåten och bädden, utgörande 10,3 proc. Genom
att införa en träram med tio hvarf af tråden vid olika höjd
mellan magnetbenen, bestämdes på analogt sätt förlusterna mellan
dessa ben till 9,8 proc. De återstående 4,1 proc. härrörde af
läckningen genom axeln och från polstyckena till oket o. s. v.
Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke förlusten är
ännu större, ty Hopkinson har hänfört den till den induktion,
som vid midten af elektromagnetbenen eger rum, under det
att det är sannolikt, att vid en enkel hästskomagnet det största
antalet kraftlinier genomgår oket eller föreningsstycket. Vidare
är att anmärka, att om man också möjligtvis vid dynamos med
kärnor af smidesjärn, såsom fallet var vid den nu omtalade,
kan försumma den remanenta magnetismen hos
elektromagneterna, detta icke rimligtvis kan ske när gjutjärnskärnor
användas. Man får därför omkasta strömmen och anställa försök
i båda riktningarne för att ur medelvärdet kunna eliminera den
remanenta magnetismens inflytande. Men dessutom bör man
uppmärksamma, att om endast elektromagneten förses med
ström, induktorns inverkan därpå försummas. För att utföra
mätningen noggrannare, kan man vid en serie-dynamo leda
strömmen utifrån, i stället för att låta maskinen själf lämna
ström, men fasthålla induktorn genom träkilar eller på annat
sätt. Vid en shunt-dynamo bör man omkasta shuntledningen
vid borstarne samt införa så stort motstånd, att
induktor-strömmen erhåller den rätta storleken. Omkastas nu strömmen,
har man äfven då normal ström. Corsepius har på så sätt
anställt försök öfver läckningen vid en Giilcher-dynamo, där han
fann icke mindre än 64 proc. förlust med induktorström, men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:16:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/grdahlel/0309.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free