Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Elektrisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JABLOCHKOFFS ELEKTRISKA LAMPA. 441
icke någon regulator användes, utan bågens längd bibehålles
konstant genom att de båda kolstängerna äro parallela med
hvarandra, så att bågen kan uppstå mellan de uppåt vända
spetsarne. Mr denna uppfinning först uppträdde, väckte den
stora förhoppningar, och mången ansåg, att problemet om den
elektriska belysningen blifvit fullständigt löst och detta på det
enklaste och naturligaste sätt. Erfarenheten har visserligen
icke gifvit stöd åt denna uppfattning, men det är obestridligt
att Jablochkoffs lampa i icke ringa mån bidragit att framkalla
det lifliga intresse för den elektriska belysningen, som nu gör
sig gällande, hvarjämte den utgjort utgångspunkten för andra
uppfinningar.
Jablochkoff, en rysk officer, började år 1876 sina
undersökningar angående den elektriska belysningen, genom att
försöka det inflytande, som utöfvades på ljusbågen, när i densamma
infördes ett mineraliskt ämne. Han kom därvid snart att
öfvergifva den vanliga anordningen med kolstänger i samma linie
och anbragte dem i stället parallela. Men stora svårigheter
visade sig därvid. Först försöktes konstanta strömmar, men
det var då nödvändigt göra den positiva kolstången gröfre än
den negativa. De båda stängerna omgåfvos med asbest, så att
det hela hade ungefär utseende af ett vanligt ljus, där
kolstängerna motsvarade veken. Visserligen kunde man på detta sätt
tå kolen att brinna någorlunda jämnt, men det smalaste blef
rÖdglödande efter en större längd, hvilket var ofördelaktigt.
Jablochkoff använde därför vexelströmmar; detta befanns
ändamålsenligt, och de båda kolstängerna kunde tagas fullkomligt
lika hvarandra. Men det visade sig, att ljusbågen nästan alltid
gick från den ena kolstången till den andra, utan hänsyn till
det omgifvande isolerande ämnet, hvilket följaktligen var
onödigt samt till och med skadligt. Olika slags kol undersöktes,
äfvenså olika isoleringsämnen mellan kolstängerna. Af de
förstnämnda visade sig Carrés kol lämpligast. Svårare var det att
finna ett passande isoleringsämne. Detta bör nämligen vid
vanlig temperatur icke i märkbar mån leda elektriciteten, pä det
att denna icke må därigenom finna den lättaste vägen, men
däremot vid hög temperatur bör det genomsläppa densamma.
Dessutom bör isoleringsämnet förtäras lika hastigt som kolet,
så att det alltid står i jämnhöjd med kolspetsarne. Kaolin
användes länge för detta ändamål. Vid dess smältning bildas en
liten droppe, som lemnar en passande väg för elektriciteten,
och man erhåller på detta sätt ett ganska jämnt ljus. Man.
kunde dessutom anbringa 8 lampor i en ledning, som försågs
med elektricitet af en maskin på 4 hästkrafter. Men
ljusutvecklingen blef ganska ringa, hvarför man afstod från
användande af kaolin och ersatte detta med en blandning af lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
