Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. Kort öfversigt af hufvudpunkterna i metrikens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kategorier som föresväfvat honom, och med tillhjelp af dessa
söker han, så godt sig göra låter, uppföra sin rytmiska
lärobyggnad. Hufvudvilkoret för rytm är rörelse eller
succession af tidsmomenter. I successionens begrepp måste
man alltså söka rytmens grundlag. Men all succession
hvilar ytterst på den s. k. lex efficientiæ eller det
nödvändiga sambandet mellan orsak och verkan, och ur denna lex
efficientiæ måste således äfven rytmen kunna deduceras.
Då vidare lex efficientiæ innebär, att orsak och verkan i
sig äro lika, är äfven den enklaste och naturligaste rytmen
en serie af sins emellan fullkomligt lika tidsmomenter (imago
seriei effectorum, expressa per sequalitatem temporum), af
hvilka hvart och ett är produceradt af det föregående
såsom orsak och i sin ordning producerar ett efterföljande
såsom verkan. Detta enklaste slag af rytm, hvilket
representeras t. ex. af pendelns svängningar, saknar emellertid
all omvexling och all individualitet hos rytmens delar, och,
hvad värre är, der saknas både början och slut. Hvarje
tidsmoment förutsätter nemligen, enligt det anförda
betraktelsesättet ett föregående, hvars verkan det sjelf är, detta
ännu ett föregående och så in infinitum. Likaså finnes intet
skäl, hvarföre icke hvarje moment skulle i sin ordning
producera ett nytt, detta ännu ett o. s. v., och således rytmen
äfven åt detta håll blifva en ”series infinita”. För
vinnandet af något slags begränsning inom rytmen fordras
tillkomsten af en ”causa absoluta” eller ett något, hvarigenom
ett tidsmoment i den oändliga serien skiljer sig från de
öfriga och sålunda kan bilda början i en ”series finita”.
Detta något är, säger Hermann, en från annat håll (aliunde)
kommande, genom den metriska accenten (ictus) betecknad
kraft, medelst hvilken ett tidsmoment får en bestämd
öfvervigt öfver de närstående tidsmoment, som sakna en dylik
ictus. Men hvarifrån denna för tidsdelarne såsom blott
sådana främmande kraft kommer, upplyser ej Hermann,
likasom han icke heller på något sätt förklarat det
besynnerliga antagandet, att tidsdelarne skulle producera hvarandra
eller stå i inbördes förhållande af orsak och verkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
