- Project Runeberg -  Grekisk metrik /
30

(1877) [MARC] Author: Aron Martin Alexanderson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Versfötter, takter, taktarter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

30 KAP. IV. VERSFÖTTER, TAKTER, TAKTARTER.

teori utgick från vokalmusiken, hvars rytmiska inrättning
till väsentlig del berodde af sångtexten och dess
stafvelseförhållanden. Då nu den i texten förekommande trokéen
och jamben hade formen — — och — — och endast
undantagsvis eller genom upplösning formen -. — eller — ον;
var det naturligt att äfven för den teoretiska.betraktelsen
den tvästafviga formen kom att gälla såsom grundform
(ποὺς κύριος). Samma uppfattningssätt tillämpades sedan
för konseqvensens skull äfven på den ioniska takten, ehurn
dess thesis verkligen utgöres af två skiljda stafvelser. ’Den
moderna musikaliskt rytmiska teorien deremot har utvecklat
sig ur instrumentalmusiken, der ingen grund finnes att
betrakta två af taktdelarne såsom ursprungligen
sammanhörande, hvarföre det äfven för denna teori var naturligast
att uppdela den udda takten i tre lika delar.

Den peoniska taktarten, yévog Hucnoiov, skulle motsvara
en modern 5/; eller 3/, takt. En sådan takt förekommer
dock i vår musik så ytterligt sällan, att den knappast kan
upptagas såsom en densamma tillhörande taktart.
Dessutom brukar den, då den någon gång förekommer, för
lättare öfverskådlighets skull, uppdelas i en tredelad och en
tvådelad takt.

& 29. En annan olikhet mellan det antika och moderna
uppfattningssättet af taktförhållandena är följande. I den
moderna musikaliska rytmen har första taktdelen i hvarje
takt en genom taktstrecket betecknad ictus, eller med andra
ord, hvarje takt börjar med den starka taktdelen, och om
ett stycke eller en repris inledes med en svag taktdel,
afskiljes denna såsom upptakt. Antiken deremot kände icke -:
teorien om upptakten. Om derföre en rytmisk serie
började med svag taktdel (arsis), sammanfattades denna med
den påföljande starka taktdelen (thesis), och båda
tillsamman bildade den ifrågavarande seriens första takt eller
fot. En nödvändig följd häraf blef, att äfven de följande
takterna i samma serie kommo att börja med svag taktdel,
och det hela bildade, hvad man kallar en stigande rytm.
På sådant sätt uppkommo bland annat de jambiska och
anapästiska rytmerna, hvilka från den moderna rytmikens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:42:44 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/grmetrik/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free