Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Strofbyggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2176 ANTITHETISK KOMPOSITION.
kan man med allt fog anföra ungefär samma anmärkningar som
mot H. Schmidts eurytmiska teorier ($ 290).
Obestridligt är emellertid, att, ehuru Weil har dels förfarit
okritiskt och lättsinnigt vid tillämpningen af sin s. k. upptäckt,
dels äfven måhända öfverskattat värdet af dess principiella
betydelse, likväl i densamma innehålles en icke ringa del af sanning.
Antithetisk motsvarighet i grupperingen af den dramatiska dialogen
träder mången gång på ett nästan handgripligt sätt betraktelsen till
mötes, och detta icke blott hos Aeschylus, utan äfven hos
Sophocles. Särdeles anmärkningsvärd är i detta hänseende scenen
mellan Creon och Haimon i Sophoclis Antigone (vv. 631-—675), hvars
genomgående antithetiska inrättning Ribbeck på ett glänsande sätt
uppvisat. Denna scen både inledes och afslutas genom två
tetrastichiska versgrupper, af hvilka på båda ställen den förra tillhör
Creon, den senare Haimon. Efter den inledande dubbelrepliken
följer ett längre tal af Creon, hvilket af Haimon besvaras med ett
dylikt. På hvardera talet följer en af chören i två verser uttalad
betraktelse. Båda talen hafva, om man utesluter v. 680 såsom
sannolikt uppkommen genom dittographi af 678, fullkomligt samma
omfång (41 vv.). De motsvara hvarandra äfven med afseende på
innehållets disposition, i det att hvardera personen i förra delen
af sitt tal (22 vv.) utvecklar sin åsigt rörande den föreliggande
frågan, och i dess senare del (19 vv.) söker medelst allmänna
satser gifva stöd åt denna åsigt. Efter de båda talen och chörens
till dem sig anslutande betraktelser följer en lifligare dialog,
inledd genom två distichiska repliker, men derefter öfvergående till
ren stichomythi. Afven inom sjelfva detta stichomythiska parti
framträder tydligt nog en symmetrisk gruppering, i det att Creon,
bragt i trångmål genom sin motståndares skarpa dialektik, två
särskilda gånger med tyranniskt hot vill afbryta samtalet, hvardera
gången efter fem dubbelrepliker. Slutligen låta det stichomythiska
partiets återstående åtta verser i öfverensstämmelse med innehållet
fördela sig i två tetrastichiska grupper. Mer eller mindre analoga
fall af symmetrisk komposition kunna uppvisas på många andra
ställen i Sophoclis dramer, t. ex. Antig. 531—81, Oed. R. 58—177,
Aj. 485—524, Philoct. 54—85. Åt dessa förhållanden hafva också
nyare utgifvare delvis egnat tillbörlig uppmärksamhet (t. ex. G.
Wolff i sin Soph. upplaga), men man eger ännu lika litet för
Sophocles som för Aeschylus någon fullständig och tillförlitlig
undersökning om huru pass omfattande och genomgående den
symmetriska kompositionslagen hos dessa skalder har varit. Att
emellertid, särdeles i de äldre styckena, dess omfattning varit ganska
vidsträckt, om äfven spåren af densamma icke vid texternas
nuvarande skick alltid stå att återfinna, kan man med någorlunda
visshet indirekt sluta af det resultat, till hvilket H. Hirzel kommit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
