Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han kan mönstra ett par ben! Det är liksom
stål-fjedrar, när han kommer gåendes — ho hej! och
hans ögon, de blixtra och de blinka ...»
Hon slog armarna om Marie och kysste henne
på halsen så häftigt och sugande starkt, att barnet
rodnade och vred sig ur hennes famntag.
Lucie kastade sig på sängen och skrattade som
en besatt.
»Så du bär dig åt i dag!» utbrast Marie,
»fortfar du med det, så går jag ned.»
»Men hvad i all verlden? En får väl lof att vara
litet rolig ibland. Det är, min sann, bedröfvelse nog
här i verlden. Jag har då mera än jag kan gå i land
med. Ar nu inte min käraste i kriget och ligger
och far både illa och värre? Det är en ren ynk att
tänka på. Om de nu ha skjutit honom antingen
död eller ofärdig! Gud nåde mig, arma flicka, jag
skulle då aldrig blifva menniska mera.»
Hon gömde sitt ansigte i sängkläderna och
snyftade : »å nej, nej, nej, min egen, egen Lorens — jag
skall vara dig så trogen, så trogen, bara vår Herre
vill låta mig få dig hel hem igen — å, fröken, fröken!
en kan inte hålla ut med det!»
Marie sökte lugna henne med ord och
smekningar. Omsider kom hon så långt, att Lucie satte sig
upp och torkade sina ögon.
»Ja, fröken», sade hon, »ingen vet, hur illa jag
har det för mig sjelf. En kan ju omöjligt alltid vara
som en skulle. Och det hjelper inte att jag sätter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
