Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
Som hon nu stod der vid fönstret och såg ut
öfver staden, kom denna känsla af öfvergifvenhet och
ensamhet öfver henne; hon stödde sitt hufvud mot
fönsterkarmen och stirrade öfver sig gifven upp på
de långsamt skridande skyarna.
Hon förstod så väl det sorgliga, Lucie hade sagt
om att längta; det var liksom det brunne i en, och
det var icke annat att göra än att låta det brinna
som det ville, — hon kände det så väl. — Hvad
skulle det blifva af? — den ena dagen som den
andra — ingenting, ingenting, — aldrig något att glädja
sig åt; kunde det fortfara? —Ja! länge ännu; —
också när man hade blifvit sexton år? —Det fortfor
väl icke på det viset för alla menniskor; — det var väl
omöjligt att hon kunde fortsätta att gå med
barnmössa, när hon var sexton år! — Det hade syster
Ane Marie då icke gjort; — hon var nu gift. —
Hon kunde så tydligt minnas allt det väsen och all
den lustighet, som voro vid brölloppet, länge efter
sedan hon blifvit lagd till sängs, — och musiken. —
Hon kunde väl också gerna blifva gift. — Med hvem
skulle det vara? Månn tro med sin svågers bror? —
Han var visst förfärligt ful; men då det skulle så vara . . .
Det kunde hon omöjligt glädja sig åt. Hvad var det
egentligen att glädja sig åt här i verlden? Var det
något? — icke det hon kunde finna.
Hon gick från fönstret, satte sig betänksamt vid
bordet och började skrifva:
»Min mycket vänliga helsning alltid sänd med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
