Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
stolen med handen under kinden och teg stilla,
endast till hälften lyssnande till fru Rigitzes lifliga tal.
Marie Grubbe hade blifvit helt blek af rörelse,
då hon såg honom träda in; hon slöt ett ögonblick
ögonen, som om det svindlade för henne, derpå blef
hon blossande röd och hade svårt för att draga anden.
Hon hade en förnimmelse som om golfvet sjönk
under henne eller som om hela rummet med stolar,
bord och menniskor sänkte sig ned genom luften,
och allt, som var derinne, såg hon så underligt skarpt
och bestämdt, men likväl så oroligt; det var som om
hon icke rigtigt kunde hålla fast det med blicken,
och så såg det dessutom så nytt och främmande ut
alltsammans. Imellertid dröjde det icke länge, förr
än detta gick öfver och hon kom till sig sjelf igen.
Der var han således. Hon ville önska, hon vore
långt borta eller bara uppe på sin kammare, sin
fredliga, lilla kammare; hon var så rädd; hon kunde
märka att hennes händer darrade. Bara han icke
såge henne!
Hon tryckte sig ljudlöst längre in i
fönsterfördjupningen och fäste nu först bestämdt blicken på
sin fasters gäst.
Var det så han såg ut! Icke mycket, mycket
större; och hans ögon voro ju alldeles icke skinande
svarta: blå voro de, vackra blå, vemodiga ögon, det
hade hon rakt icke tänkt sig. Han var så blek och
såg så bedröfvad ut; — nu log han, men icke rigtigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
