Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
;6
med ett sä fattigt far väl, jag vill det icke — så —
kyss mig nu!»
Marie tryckte med tårar i ögonen sina darrande
läppar mot hans, han släppte henne och hon sjönk
ned vid bordet, med hufvudet hvilande på sina armar.
Marie var alldeles förvirrad. Både den dagen
och den nästa hade hon en dunkel förnimmelse af
träldom, af att hon icke var fri längre. Det föreföll
henne som om en fot blifvit satt på hennes nacke,
som hon blifvit trampad i stoftet och icke kunde resa sig
igen. Men det var ingen bitter känsla, det var intet
trots i hennes tankar, ingen önskan om hämd fanns
der. En sällsam ro hade kommit öfver hennes sinne,
intet flygande tåg af brokiga drömmar och icke heller
någon längtan mera. Inför Ulrik Christian kände
hon icke något bestämdt, hon visste blott att i fall
han sade: »kom!», måste hon komma, i fall han sade:
gå!», måste hon aflägsna sig. Hon förstod det icke,
men så var det, det skulle fortvara att vara så och
annorlunda kunde det icke blifva.
Hon knypplade och sydde hela dagen med ovanlig
uthållighet och medan hon arbetade, gnolade hon
alla de sorgliga visor hon kände om älskogsrosor,
hvilkas färg bleknade och aldrig blomstrade ä nyo,
om ungersvennen, som måste öfvergifva sin mö och
fara till främmande land, hvarifrån han aldrig, aldrig
återvände, och om fången, som satt i det skumma
tornet så sorgligt länge och huru derpå först hans
ädla falk dog, der näst hans trogna hund dog, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
