Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
sist hans goda gångare grå dog, men hans trolösa
vif Malvina, hon lefde lustig och glad och utan
sorger. De visorna sjöng hon och många andra och
imellanåt suckade hon, imellanåt var hon nära att
gråta, så att Lucie trodde att hon var sjuk, och ville
att hon skulle lägga grodblad i sina strumpor.
Då Ulrik Christian ett par dagar derefter åter
tittade in och talade mildt och vänligt till henne,
var äfven hon som om intet hade varit dem imellan;
men hon såg med en barnslig nyfikenhet på de stora
hvita händer, som hade tagit så hårdt i henne och
hon spejade efter, hvad det hade varit i hans ögon
och hans röst, som sålunda hade kunnat skrämma henne,
och äfven munneft med det smala, nedåtböjda
öfver-skägget betraktade hon, men förstulet och med en
hemligt retande skräck.
Under den närmast följande tiden kom han
nästan hvar eller hvar annan dag, och Marie Grubbe
blef mer och mer upptagen med honom. När han
var borta, var det öde och liflöst i den gamla
gården, tyckte hon, och hon längtade efter honom som
den sömnlösa längtar efter att det skall blifva dag;
men när han kom, var hennes glädje likväl aldrig
full och fri, hon kände sig alltid så osäker inför
honom.
En natt drömde hon att hon såg honom rida
genom den tätt uppfylda gatan liksom den der första
aftonen, men der ljöd intet jubel och alla ansigten
sågo kallt och likgiltigt på honom, hon sjelf blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
