Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
Det kom nu en skön tid, full af drömmar och full
af längtan, en fantastiskt skön tid; eller var det icke
skönt, när Ulrik Christian gick, att dold för honom
och alla andra, kasta hundratals slängkyssar till
honom eller när han kom, att föreställa sig, huru
hennes älskade vän skulle taga henne i famn, kalla henne
vid alla verldens ljufva namn och sätta sig hos henne
och huru de derpå skulle se hvarandra i ögonen —
länge, och hon ville låta sin hand glida genom hans
mjuka, bruna, buckliga hår ? Hvad gjorde det väl,
att det icke skedde, tvärtom, hon blef helt röd vid
tanken på att det var något, som verkligen kunde ske.
Det var sköna, lyckliga dagar, men så hände
det att Ulrik Christian till sist i November blef så
farligt sjuk. Hans helsa, som länge hade varit
försvagad af utsväfningar i alla möjliga rigtningar, hade
må hända icke kunnat uthärda det ihållande
natt-vaket och det ansträngande arbetet, som voro
förenade med hans post, eller må hända var det nya
utsväfningar, som hade spänt bågen för högt. En
smärtsam, tärande sjukdom med vilda febersyner och
ständig oro bröt lös och tog efter kort tids förlopp
en så farlig vändning, att det var ögonskenligt, att
sjukdomens namn var döden.
Det var den elfte December.
I det stora, läderbruna gemaket, som förde till
Ulrik Christians sjukrum, gick konglig konfessionarius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
