Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
stativet och häftigt stötte efter presten; men denne
hade hastigt bergat sig in i sidorummet och slagit
igen dörren efter sig. Ulrik Christian sprang nu
rasande mot dörren, föll derpå maktlös omkull på
golfvet och måste lyftas upp i sängen; men han tog
värjan med sig.
Återstoden af förmiddagen förgick i dåsig ro;
han hade inga plågor, och den matthet, som hade
kommit öfver honom, fann han behaglig och
välgörande. Han låg och stirrade på de små ljusprickar,
som inträngde genom trådarna i det kläde, som var
hängdt för fönstret, och räknade de svarta ringarna
i jerngallret. Imellanåt log han förnöjdt, när han
kom att tänka på prestjagten, och blef blott misslynt
hvar gång skomakars Ane ville, att han skulle sluta
till ögonen och försöka sofva.
Strax efter middagen slog det hårdt på dörren
och omedelbart derefter inträdde presten vid
Trini-tatis, magister Jens Justesen. Den store, välfödde
mannen med de grofva, kraftiga dragen, kort, svart
hår och stora, djupt liggande ögon, trädde strax bort
till sängen och helsade: »god dag!»
Så snart Ulrik Christian såg, att det åter var en
prest vid hans säng, blef han så rasande, att han
skakade i alla leder, och eder och oqvädinsord flögo
ut från honom mot presten, mot skomakars Ane, som
icke bättre kunde passa på hans lugn, mot Gucf’ i
himlen och allt heligt.
»Tig stilla, menniskobarn!» dundrade herr Jens,.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
