Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
>är det ett tal att föra för en, som redan har sitt ena
ben i grafven? Nyttja I hellre den flämtande
lifs-gnista, som ännu finnes i Eder, till att sluta eder
fred med Vår Herre, än till att väcka kif bland
menniskorna. I bär ju Eder åt som de missdådare och
ogerningsmän, hvilka, när deras dom har fallit och
de se, att de icke kunna undgå tängerna och bilan,
som hållas i beredskap åt dem, då i sin usla vanmakt
hota och skälla på Gud Vår Herre med smutsiga
vanvettsord, för att dermed sätta mod i sig sjelfva
och sålunda hålla sig uppe öfver den sjö af nära nog
djurisk förkrossning, det förlamade feghetstillständ
och den trälaktigt misströstande ånger, i hvilken
likväl slika kanaljer på sistone förfalla, och som de
fast mera hafva i räddhoga än döden och dödsens
pinor.»
Ulrik Christian hörde lugnt på, till dess han fått
smyga värjan fram öfver kudden; då ropade han:
»Akta dig, prestvåmb!» och gjorde ett utfall efter
herr Jens, men denne parerade säkert stöten med sin
breda altarbok.
»Låt bli sådana der pagestreck», sade han
hånfullt, »för dem äro vi båda två för goda; och nu
hon der borta’, och han vände sig mot skomakars
Ane, »är det bäst hon lemnar oss allena.»
Ane gick, presten drog sin stol fram mot
sängen, och Ulrik Christian lade värjan ofvan på kudden.
^Så talade herr Jens med vackra ord om synden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
