Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
»De, som gingo sina egna vägar, de styra mot
djefvulens rike; det hvimlar af dem framför helvetets
portar, höga och låga, gamla och unga, de skuffas
och trängas för att undgå det gapande svalget, och
de ropa ömkligen på den Gud, hvilkens väg de
icke ville följa, att Han skall föra dem bort.
Afgrundens skrik är öfver deras hufvud och de krypa i
hop i räddhoga och elände, men helvetets portar
skola sluta sig öfver dem som vattnen sluta sig öfver
den drunknande.»
»Är det nu något, I berättar, är det? Vid edert
ärliga namn, är det annat än dikt?»
»Ja!»
»Ja, män, jag vill icke, jag vill vara Eder Vår
Herre förutan, jag vill platt icke in i himmelrike,
bara dö.»
»Sä far då bort till de evigt fördömdes grufliga
pinorum, der den oändliga svafvelsjöns kokande böljor
kringkasta de osaliga skaror, hvilkas lemmar slitas i
qvalens kamp och hvilkas heta munnar suga efter
luft mellan ytans blänkande lågor. —Jag ser deras
kroppar drifvas kring som hvita måsar på hafvet, ja, som
flygande fradga i blåsande storm, och deras skrik
äro som jordens vrål, när jordskalf skakar hennes
inelfvor, och deras jemmer är utan namn. Ack! Att
mitt hjerta tordes bedja dig lös, du arme! Men
nåden hafver tillhöljt sitt ansigte och barmhertighetens
sol är nedgången.»
»Men så hjelp mig då, hjelp mig, prest!» stönade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
