Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I02
som en stod och stirrade allvarligt pä honom under
det han talade.
»Jag är i välsignadt tillstånd», sade hon lugnt
och fast.
Hade hon sagt ja, hade hon gifvit honom fri,
sä — Ulrik Frederik kände det — hade han icke tagit
emot det, han skulle tillbedjande hafva kastat sig för
hennes fötter, han skulle hafva trotsat kungen och
dem alla, säker på henne; men hon gjorde det icke,
hon ryckte blott i hans kedja, för att visa honom,
huru väl han var bunden, o, hon var klok, som de
sade; det kokade i honom, han kunde ha kastat sig
öfver henne, gripit henne i hennes hvita strupe, för
att vrida ut sanningen ur henne, för att tvinga henne
att lägga hvart blad i hennes kärleks ros öppen för
honom i hvarje dess skugga och hvart dess veck, så att
han åtminstone kunde fä visshet; men han tvang sig
och sade med ett leende: »ja visst, jag vet, det var
ju endast skämt, förstår du väl.»
Sofie såg oroligt på honom, nej, det var icke
endast skämt, det var det icke, hvarför kom han icke
fram och kysste henne, i fall det var skämt, hvarför
blef han stående så stilla der borta i skuggan; blott
hon kunde se hans ögon; nej, det var icke skämt,
han hade frågat lika allvarsamt, som hon hade svarat,
ack, det svaret! Hon anade, hvad hon hade förlorat
med det, han skulle icke hafva öfvergifvit henne, i
fall hon hade sagt ja; »o Ulrik Frederik», sade hon,
»jag hade bara vårt barn i tankar; men har du mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
