Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io 6
Det var Marie likgiltigt om de slogo henne. I
hennes kärleks lyckliga dagar, om det då hade händt
henne att få stryk, skulle det hafv.a drabbat henne
som den svartaste olycka, som den djupaste skam;
men nu var det henne likgiltigt, nu, när all hennes
längtan, hennes tro och hvart hennes hopp på en
kort stund hade vissnat, torkat i hop och blåst bort.
Hon tänkte på, att hon en gång hemma på Tjele
hade sett karlarna stena i hjel en hund, som hade
kommit in i den höggärdslade ankhagen; det arma
djuret sam stumt omkring; upp kunde det icke
komma, och blodet rann af det, en sten sårade det
här, en annan der, och hon mindes, att hon bad till
Gud för hvar sten, som föll, att den måtte slå rätt
djupt, ty djuret var så eländigt, att försköning hade
varit den blodigaste synd. Nu kände hon sig sjelf
som den stackars Diana, och hon bjöd hvar sorg
och bitterhet ^ara välkommen, blott de rätt ville
drabba, för hon var så olycklig att nådestöten vore
allt hennes hopp och all hennes åtrå. O, när det
var änden på all storhet: ett trälaktigt gnäll, ett
lystet vanvett och en krypande ångest, o, så funnes
det ingen storhet; den hjelte, som hon hade drömt,
han red ut genom dödens port med klingande
sporrar och ringande betsel; med blottadt hufvud och
sänkt svärd, men icke med ångest i förnuftslösa ögon,
icke med nådeböner på skälfvande läppar. Det
funnes då inga strålande gestalter att längta fram emot
i bedjande kärlek, ingen sol att stirra sig ljusblind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
