Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
smickrat henne som om hon varit en drottning, alla
hade leende bugat sig för hennes skönhets makt.
Det finnes en blomma, som kallas för
perlhya-cint; som den är blå, så voro hennes ögon till färgen,
men de voro som den trillande daggdroppen i glans
och djupa som en safirsten, som ligger i skugga.
De kunde sänkas så blygt som en ljuf ton, som dör,
och lyfta sig så käckt som en fanfar. Vemodigt —
ja, när dagen kommer, så anlöpa stjernorna med ett
beslöjadt, darrande skimmer: sådan var hennes blick,
när den var vemodig. Den kunde hvila så leende
förtroligt, och då blef det för mången, som när nå^on
i drömmen aflägset men genomträngande ropar ens
namn; men när det mörknade i sorg, hopplöst och
våndefullt, var det som det hördes bloddroppar droppa.
Det var det intryck, hon gjorde, och hon visste det,
men blott halfvägs; hade hon helt och hållet vetat det
och hade hon varit äldre, än hon var, skulle hon
möjligen liksom förvandlats till sten genom sin egen
skönhet och hafva betraktat sig sjelf som en sällsynt
kostelig klenod, som endast borde hållas blank och
rikt infattad, för att den skulle blifva allas begär, och
då hafva låtit kallt och lugnt beundra sig. Men det
var nu icke så. Hennes skönhet var så mycket äldre
än hon sjelf, och hon hade så plötsligt lärt känna
dess makt, att det dröjde länge innan hennes
väsende med lugn och säkerhet kunde stödja sig på
den och låta sig bäras fram af den; tvärtom, hon
gjorde sig mycket omak för att behaga, blef icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
