Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lig
och skumma och liksom vill till att gasa, när
vårtiden kommer, då drufrankan står i blom, så blifva
också alla menniskors sinne, till och med de gamlas,
en kort tid på våren mera än eljest benäget till
älskog, och detta har sin rätta grund deri, att blodet
aldrig rigtigt kan glömma gäsningens tid i lifvets vår
och nu kommer i hog den, hvar gång årets vår
vänder till baka, och försöker att gasa igen.»
»Ja, blodet», instämde Oluf Daa, »förstås — blodet,
det är — det — förstås, det är en subtilig materia
nog — förstås.»
»Ja, det är så», nickade fru Rigitze, »ja, allting
inverkar på blodet, både sol och måne och stundande
elakt väder, det är så visst, som det vore tryckt.»
»På samma vis andra menniskors tankar», tillade
fru Ide, »jag vet det från min äldsta syster; vi lågo till
sammans i samma säng, och hvar natt, just som
hennes ögon fallit i hop, började hon på att sucka och
att fäkta med armar och ben, som om hon skulle
resa sig och gå åt något håll till, der de ropade på
henne, och det kom sig deraf att hennes fästman,
som var i Holland, han var så svår till att längta
och låg och tänkte på henne natt och dag, så att
hon aldrig hade en lugn stund eller rigtigt var vid
helsa all den tiden; minnes I icke äfven, kära fru
Sidsel, huru usel och eländig hennes uppsyn var, till
dess Jörgen Bilde kom hem igen?»
»Om jag det gör! Det var en fråga! — den goda
själen! Men så blomstrade hon också upp och blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
