Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
smicker, nere på en egen underordnad plats i
sällskapen; det fingo de känna på hundratals
småsaker, som hvar för sig var obetydlig nog, men som
tillsammans likväl betydde en hel del. Först och
främst voro barnen alltid så obehagligt familjera med
dem och befunno sig så retsamt väl i deras sällskap,
alldeles som de vore deras likar. Och sedan tjenstfolket;
det var en tydlig skilnad mellan det sätt, på hvilket den
gamle tjenaren mottog en frus eller frökens kappa,
och en helt liten nyans i tjenstpigans tjenstvilliga
leende, allt efter det var ett gift eller ett ogift
fruntimmer, hon halp till rätta. Den kamratliga ton,
som de helt unga junkrarne tilläto sig, var högst
obehaglig, och det ringa intryck, som förnärmade
blickar och iskalla afvisanden gjorde på dem, kunde
väcka ens förtviflan. Bäst gick det med de unga
kavaljererna, ty till och med när de icke voro
förälskade i en, fäste de likväl det aldra grannlagaste
afseende vid en och sade en det vackraste, de kunde
hitta på, med en galant vördnad i miner och låter,
som höjde en i ens egna ögon; men det fanns
ganska rigtigt ledsamt många, på hvilka man kunde
märka, att de mest gjorde det för öfningens skull.
Bland de äldre herrarne var det några, som kunde
vara alldeles olidliga med sina öfverdrifna
komplimenter och sin gycklande cour, men fruarna voro
likväl de värsta, i synnerhet de unga nygifta; den
halft uppmuntrande, halft själsfrånvarande blick, den
lätta, nedlåtande sidoböjningen på hufvudet och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
