Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
Allt var ju således väl, Ulrik Frederik kunde
tillitsfullt fria, och åtta dagar efter midsommarsdagen
blefvo de alltså högtidligt förlofvade.
Ulrik Frederik var mycket förälskad, men icke
på ett sådant stormande, oroligt sätt, som då Sofie
Urne var hans hjertas tanke. En drömmande, blidt
rörd, nästan tungsint kärlek var det, ingen
lefnads-lustig, rödblommig, frisk.
Marie hade berättat honom sin föga glada
barndomshistoria, och han älskade att drömmande
måla för sig hennes unga lidanden med samma
medlidande, lystna välbehag, som genomströmmar den
unge munken, som i sin fantasi ser den sköna, hvita
martyrqvinnan blöda mellan de taggiga hjulens hvassa
uddar. Derpå kommo tider, då han plågades af
mörka aningar om att det icke skulle blifva honom
förunnadt att behålla henne, utan att en tidig död
skulle slita henne ur hans famnande armar, och då
kunde han med dyra eder svärja sig sjelf, att han skulle
bära henne på sina händer och hålla hvar giftig fläkt
från henne, att han skulle leda hvar guldfärgad
stämnings skimmer in i hennes unga bröst och aldrig,
aldrig vålla henne sorg.
Men det fanns äfven de stunder, då han
stolt-serande jublade vid den tanken, att all denna rika
skönhet, hela denna underbara själ hade, som en död
mans själ åt vår Herre, blifvit gifven honom i våld
till att trampa i stoftet, om han ville, till att
upplyfta, när han ville, till att ödmjuka, till att böja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
